Nöjesguiden GBG 1
Mattson att tacos “är kul att äta med allt pyssel
, nästan som en kräftskiva”. Det har han rätt i. Man kämpar på med olika grepp och handledsvinklar för att få i sig mat utan att se ut som en pajas. Men det är betydligt enklare att ta sig in i skalen! NÄSTA MORGON VAKNAR jag tidigt och ger mig ut solo. Gata efter gata ekar tom. Det verkar inte gå att hitta frukost någonstans. Det enda som är öppet är ett Starbucks. Jag beställer en macka och en kaffe. Killen i kassan frågar vad jag heter. Jag är helt ensam i lokalen som ser ut att rymma ungefär 100 personer. Det hindrar honom inte från att ropa ”INGRIIIIIIIIIIID!” när kaffet är klart. Vem vet, han kanske får sparken om han frångår Starbucks manus men det är ändå olustigt att tvingas delta i charaden. ATT KUNNA ETT språk halvdant är speciellt för hela ens väsen. Att prata är en för generös beskrivning av min spanska kommunikation. Den utgörs snarare av viskningar, fnitter och förvirrade blickar. På en bra dag förstår jag ett samtal, på en ännu bättre dag kan jag medverka i det. Det slår mig nu att detta kan ha påverkat både förvaringsprofessorn och baristans bedömningar av min mentala kapacitet. SENARE PÅ DAGEN går vi till Antropologiska museet, där vi får lära oss om Tenochtitlán, aztekernas huvudstad som låg där Mexico City nu ligger. Där har det tydligen pågått allt från spännande bollspel till enorma dagliga marknader på torget. Nedslagna av att en hel stad nu bara är ruiner går vi till Orinoco, ett tacoställe i Roma. PÅ RÖDA PLASTSTOLAR vid vingliga klaffbord på trottoaren äter vi the usual suspects på tacorestaurang: kött i bröd med guacamole och chips som vi sköljer ner med agua de jamaica, ett kallt hibiskuste som går att köpa överallt i hela landet. Inte för att vara gravid kvinna eller nykterist men en sak som Mexiko förtjänar en eloge för är mängden alkoholfria alternativ som inte är läsk. I Sverige känns det som att man är en tolvåring på bowlingkalas om man är på lokal och inte dricker alkohol till maten. Ibland vill jag och grabbarna dricka hibuskuste till maten och om det är fel vill jag inte ha rätt. Efteråt går vi till några av de många second hand-butikerna som ligger utspridda i stadsdelen. Varenda en är perfekt kurerad och oblygt prissatt. På vägen ligger Café de Nadie, en dovt upplyst bar som spelar vinylskivor. 24 NÖJESGUIDEN | NR 1, 2025 MAN VET ATT ett ställe är trivsamt när det har underkategorin “Atmosfär” på Wikipedia. Mexico citys universitetsområde är inget undantag. Albert lotsar hela gänget dit under viadukter och motorvägar, off-pist i staden. Området heter University city och inhyser ett enormt bibliotek, ett varuhus, en biograf, en teater, en brandstation, en akutmottagning, en olympisk arena (även känd från fotbolls-vm 1986) och några museum. Albert berättar att den mexikanska polisen på grund av vissa omständigheter som jag inte riktigt förstår, inte bedriver någon verksamhet på området. Kanske är det nyckeln till atmosfären? VI GÅR TILLBAKA till området Albert bor i och går in på den lokala marknaden. Där finns ett litet hål i väggen där en kvinna säljer juice. På de kaklade väggarna sitter utskrivna foton på Albert i egen hög person. Han har varit där tillräckligt mycket för att ha blivit någon slags vip-kund, utan uppenbara förmåner utöver att bokstavligt talat ha blivit en del av inredningen. Kvinnan i kassan ropar att han ska gå längre in i marknaden och köpa mer frukt till hennes lilla juicestånd. Vi köper en vattenmelon, går hem till Albert, skär upp den och sätter oss på taket. Där sitter vi och spelar kort och har det trevligt medan gud vet vad pågår nedanför kullen.