Nöjesguiden GBG 1
”DET ÄR HELT OKEJ ATT SAKER SPRETAR” Att det inte
måste vara på blodigt allvar att skriva musik? – Det får ju gärna vara en blandning av skit samma och pretentiöst. Att våga slakta det man gör och inte tappa självförtroendet är väl hela tricket. Men det kräver både lekfullhet och självförtroende. Du har nyligen släppt två singlar och en jullåt, som alla låter ganska olika varandra. Vad har du haft för influenser under arbetet med skivan? – Det finns ju referenser som kommer och går, och låtar man inspireras av. Mina låtar börjar ofta med ett ämne, eller en rubrik – ofta är det något kreativt hinder som kan inspirera mig. Med denna skiva är det mer som ett ständigt pågående korthus som jag bygger, där det finns kort längst ner som jag märker att jag inte kan 34 NÖJESGUIDEN | NR 1, 2025 ta bort. I Inget halleluja hade vi en leksakssynth med som vi provade att ta bort, men då rasade korthuset. Men det är helt okej att saker spretar. Jag tycker att det är jävligt tråkigt när det låter för likt, oavsett om det är Joni Mitchell eller Eilert Pilarm. Eller, Eilert Pilarm kan i och för sig vara kul ändå. Jag tänkte på det här du sa om att bli äldre innan. Om vi blickar fram 20–25 år… – Vidrigt. Karriärmässigt tänker jag. – Jag är liksom inte så intresserad av att spekulera kring saker. Men det är klart, jag har alltid tänkt mycket på ålder och musik. Magnus Uggla sa att livet är över vid 23. Det hörde jag när jag var sex år, och tänkte ”fan vad skönt, det är ju sjukt långt kvar”. Sedan kröp det där närmare och närmare, och då hade jag min enda egentliga ålderskris vid 23. Sedan läste jag att Lemmy var 37 när han startade Motörhead, och tänkte att då fanns det all tid i världen att starta band. För tio år sedan kunde jag jämföra mig med Yung Lean eller så, men nu är det här med åldern så hopplöst att jag känner mig fri igen. Du åker på turné i februari. Jag noterade att du inte gör ett stopp i Stockholm. – Alla har klagat på att jag inte spelar ute i landet, så nu skiter jag i Stockholm i stället. Nej, det var inte en medveten tanke, men det känns bra med den turnén vi gör – och jag kommer ju göra saker här i framtiden. EFTER ATT HA diskuterat skillnaden mellan att turnera i Sverige och Finland (i Finland bär man sin egen gitarr, säger han), återkommer vi till den kreativa processen – något som för Markus Krunegård verkar vara onödigt att analysera alldeles för ingående. – Mycket kan verka uttänkt, men det mesta jag gör sker av en slump eller genom tur. Men det undermedvetna är kanske mer analytiskt än man tror, säger han. Man kan ju tänka att du borde ha en struktur för låtskrivandet vid det här laget? – Det hade varit så jävla tråkigt. Det är som att ha en skitkul utekväll, och sen säga ”vi kör en exakt likadan ikväll igen”. Det går ju liksom inte. Jag behöver hela tiden vaska fram material från nya platser, vilket kan låta helt vansinnigt för någon som inte skriver musik.