Nöjesguiden GBG 1
SVART JANUARI Linn Koch-Emmery läser en självhjäl
psbok och känner sig hjälplös. TEXT & FOTO: LINN KOCH-EMMERY DET SLÅR ALDRIG fel. Det är något med att tvingas in i ett nytt år som gör mig mörk i själen. Lagom tills att bakfyllan lagt sig efter nyårsafton och kontot är tömt dras rullgardinen ner, och varje år känns det som att det nog är just den här gången den faktiskt fastnat där för gott. Jag vet inte hur det blir i år, i skrivande stund är det fortfarande januari och det finns rent tidsmässigt rum för förbättring. Men precis ingenting pekar i den riktningen. Det är plusgrader i Stockholm och förutom att vara tom på framtidsutsikt är jag även konstant äcklad av skicket på våra trottoarer. Söndertrampat påssnus i smält snö, grus, blött skräp, grus och fula, sjaviga saltränder på folks curlingkängor. Pölar med brunt vatten inne på 7-Eleven. Förutom den blöta asfalten har jag problem med sömnen. Jag vaknar av banala saker som att jag vänder mig om eller att jag drömmer att jag sitter på ett flygplan med panoramafönster och tvingas se på när det störtar. Ibland vaknar jag av att jag tänker intensivt på fjärran platser jag besökt och på människor jag sprungit in i någon gång, och sannolikt aldrig kommer se igen. Inte för att något i praktiken hindrar mig från det, utan för att det finns andra saker jag mycket hellre gör. När jag medverkar i vardagliga samtal med min omgivning, något jag försöker begränsa då det gör mig mycket trött, låter min röst släpig och monoton. När jag pratar med personer jag älskar, som min kille, vänner eller familj, kan den låta arg, ljus eller uppriven utan att jag riktigt förstår hur det går till. När det är andras tur att prata börjar jag ofta gäspa och glömmer bort vad de säger. Det är dessutom som att januari släckt ner den delen av min hjärna som en gång kunde ta ett skämt. Ju längre in i månaden vi kommer, desto sämre blir min självkänsla och självdistans. Jag känner en opåkallad aversion mot andra, främst (mer framgångsrika) kvinnor, och det ger mig skamsköljningar men inte tillräckligt för att sluta. Jag känner avund mot mina vänner som verkar lyckliga, träffar varandra på middagar och orkar med projekt som längdskidåkning. Det finns inte mycket kvar av den jag en gång hade kapacitet att vara. Kvar är ett torrt skal av perioral dermatit runt min högra näsborre och en vagel som vägrar tillbakabildas. JANUARI HAR FÅTT mig att ta till drastiska åtgärder. Jag har exempelvis valt att dölja precis allt i mina flöden som ”Förutom den blöta asfalten har jag problem med sömnen” 36 NÖJESGUIDEN | NR 1, 2025