Nöjesguiden GBG 1
FÖR INTE SÅ länge sedan kunde man få en stabil lu
nch på stan för en hundring. Numera kan man inte göra samma ärende utan att de först måste göra en kreditupplysning. Jag alternerar mellan tre olika restauranger där jag får betala åtminstone 150 kronor för en måltid som varken är god eller nyttig. Som om inte det vore nog försvinner dyrbar tid och tankekapacitet när jag måste bestämma mig för vilken av dessa överprissatta bespisningar jag ska gå till just i dag. Plötsligt kom det en dag när jag inte ville delta i deras sjuka spel längre. Jag ville slå mig fri. En lösning vore att göra som min vän Bobbe, som går till samma indiska restaurang och beställer samma bangladeshiska rätt varje dag. Lyxigt nog utan att personalen känner igen honom (trots att han tryckt upp sina egna ”få var tionde lunch gratis”-kuponger, som han lyckats övertala restaurangen att acceptera, men det är en annan historia). På ett sätt lever han min dröm. Jag hatar nämligen tanken på att personalen värderar mina lunchvanor. Jag vill inte att någon ska tänka ”Är han här nu igen?” ”Äter han samma sak i dag?”, ”Varför varierar han inte sin kost mer?” eller något annat i den stilen. När han i kassan på sushin i närheten av kontoret frågade om jag vill ha ”det vanliga” kunde jag inte gå tillbaka dit på flera veckor. Ville inte framstå som någon som inte gör något annat än att äta yakiniku. Dessutom vill jag inte att väntan på take away-påsen ska bli en yta för småprat. ”Vem hade kunnat ana att man skulle bli så posh av att vara sparsam?” MEN RESTAURANGEN MED den ansiktsblinda ägaren som Bobbe går till ligger för långt från mitt kontor. Dessutom verkar alla indiska restauranger tro att de ligger på flygplatser och kan sätta vilka priser de vill. Så det skulle knappast lösa kostnadsfrågan. Ens om jag fick var tionde lunch gratis. Att laga mat hemma? Knappast ett alternativ. För det första är det svintrist att laga mat om man inte bor tillsammans med någon som säger att man är nästa Paul Bocuse och frågar om man funderat på att öppna egen restaurang. För det andra har de ondskefulla Ica-handlarna bestämt att mat inte längre är en mänsklig rättighet och att en sparris ska kosta som en månresa. Åter till ritbordet. JAG ÄR KNAPPAST ensam om den här problematiken. På kontoret har vi länge skämtat om att man borde börja med Huel. Ett pulver som förvandlas till en komplett måltid om man blandar det med vatten. Lunch för en Elon Muskdyrkare. I takt med att inflationen stigit har det blivit mer och mer allvar bakom skämten. En dag i januari gör jag slag i saken. 24 kronor per lunch, why not? En anledning skulle förstås kunna vara att man ser ut som en riktig fitta (på företagets hemsida skriver de att de ramat in orden ”Don’t be a dick” på huvudkontoret, den ambitionen får man konstatera att de misslyckats med) när man halar fram en shaker med Huels logotyp på. Men det är ett pris jag är villig att betala för att aldrig mer behöva stå inför hovmästarnas domstol. Dessutom kan man alltid hävda ironi. VAD ÄR HUEL egentligen? Huvudingredienserna är ärtprotein, havre, rårispro58 NÖJESGUIDEN | NR 1, 2025 tein, linfrön och favabönor som malts ner till pulver och tillsammans innehåller 26 nödvändiga vitaminer och mineraler. Namnet är en sammanslagning av engelskans ”human” och ”fuel”. Jag klickar hem en säck som ska räcka till 17 näringsmässigt kompletta måltider och kostar 456 kronor. Välkomstpaketet innehåller en shaker, men det framgår inte särskilt tydligt så jag beställer en sådan också. Det ska även ingå en Huel-tshirt, men när jag öppnar kartongen finns där ingen sådan. Det var väl en herrans nåd att inte den kom fram. Pengarna min nya diet frigör använder jag till att beställa en Burberry-halsduk. Vem hade kunnat ana att man skulle bli så posh av att vara sparsam? FÖRSTA DAGEN PÅ mitt nya liv inleder jag med att skopa ner två skopor pulver i shakern och packar ner den i väskan. Portionen ska innehålla 40 gram protein. När mina kollegor överlägger kring var de ska äta lunch himlar jag bara med ögonen. – Lunchslavar. Fångade i restaurangnäringen, Ica-handlarna och konventionernas grymma fängelse, mumlar jag för mig själv. DEN TYPEN AV beslut behöver jag inte längre bry mitt söta lilla huvud med. Jag behöver inte heller trotsa januarivädret för att tillgodose mitt energibehov. Sådant höll man på med på jägar/ samlar-tiden. Det är ingenting den moderna människan ska tvingas stå ut med. Jag kan bara gå till kranen och fylla min shaker med vatten. Jag fyller den till brädden och skakar den som en sinnessjuk. Sedan skakar jag lite till. Den här gymnastiken önskar jag att man också kunde slippa på något vis, det är förnedrande att se ut som en bartender i dagsljus. Får trösta mig med att det kanske är bra med lite motion. MITT FÖRSTA INTRYCK är att drycken känns lite väl utspädd. Den smakar som en tesked oboy i en karaff vatten. Nästa problem är att delar av pulvret klumpar sig och blir kvar i botten. Jag måste gå fram och tillbaka till köket flera gånger och fylla på med nytt vatten för att lyckas spä ut allt pulver. Sista vändan ser jag att det finns en märkning på shakern som anger hur mycket vatten man ska ha i. Jag har överskridit gränsen med två deciliter och mycket talar för att det är jag och ingen annan som ska bära hundhuvudet för utspäddheten. NÅGRA DAGAR IN på mitt nya liv upptäcker jag en knöl. Knölen har mig veterligen inte varit där förut och jag tänker att det är just min vanliga tur att