Nöjesguiden GBG 1
börja hälsoresan med att drabbas av bröstcancer.
Jag har precis börjat skriva på mitt testamente och fördela bråtet jag samlat på mig genom åren till de närmast sörjande som kan tänkas vara intresserade, Steinwayflygeln vill jag att Johanna ska ha och min ganska imponerade, om jag tillåts säga det själv, fjärilssamling ska doneras till Biologiska museet, när jag slås av en ny insikt. Knölen är ingen knöl. Det är mitt skelett, och mycket pekar på att det har suttit där i 32 år. Det har bara dolts av fett och hållit en relativt låg profil fram till nu. EFTERSOM JAG BARA använt Huel i några ynka dagar kan det magiska pulvret knappast ta på sig hela äran för viktnedgången. Att jag i övrigt lever på färdiga kylrätter och aldrig äter mellan måltiderna, det är ingen som har lyckats övertyga mig om att vuxna ska äta mellanmål, är säkert bidragande faktorer. Det sägs att man ska gå upp i vikt av sertralinet jag just börjat med, men jag antar att kalorierna inte sitter i själva pillren. Hur som helst börjar jag fundera på om det är så klokt att hålla på med Huel, som det enligt företagets hemsida är svårt att inte gå ner i vikt av, när jag redan är tunn som ett rakblad. Men vad gör man inte i sanningens och den granskande journalistikens tjänst? Normalviktig kan man alltid bli senare. OSCAR WILDE SA att endast urtrista människor briljerar under en frukost. Jag vågar påstå att detta även gäller lunch. Naturligtvis inte på krogar som Savoy och Kramer, där de stora feta affärskontrakten signeras när lunchtimmen omärkligt glider över i a la carte och mattorna är mjuka som sandstränder. Men det gäller definitivt i personalmatsalar där de anställda sneglar i varandras matlådor för att se hur den egna står sig i konkurrensen och ställer frågor som ingen egentligen vill ha svar på. Nej, min devis har alltid varit att lunch äter man vid datorn. Den är det enda sällskapet man behöver på en arbetsplats. Jag delar med mig av tankarna till min kollega Pierre Tanguy, som hyser lika stort intresse för vilt främmande människors lägenhetsrenoveringar och livspussel som jag. Han köper att Huel är ett smart sätt att få permission från det meningslösa småpratet, men undrar om jag inte glömt något. – Det dagliga varma målet mat är ju den enda ljusglimten man får på det här bygget. Man har något att se fram emot på förmiddagen och när det väl kommer får man ett avbrott från ekorrhjulet. Vill du verkligen att dagarna ska bli ännu enformigare? Och hur smakar ens den där sörjan? Jag tror inte jag skulle fixa det. HAN HAR FÖRSTÅS en poäng. Man behöver saker att se fram emot. Saken är bara den att lunchdealen på Yama sushi, 11 bitar och en läsk för 135 kronor, inte gör jobbet för mig längre. Pomodoro con burratan på Cucina Povera gör det förvisso, men jag tror att personalen börjar misstänka att jag är någon sorts autist. Jag får helt enkelt försöka hitta andra morötter, månaderna lönen kommer på rätt dag och när wifit fungerar till exempel. Den kulinariska upplevelsen är bättre med rätt dosering. 60 NÖJESGUIDEN | NR 1, 2025 Trots att den utger sig för att smaka choklad smakar drycken främst havre. Det låter kanske inte så festligt. Men om det är gott nog åt Horsy Dream, som travade hem fem miljoner kronor i Elitloppet i fjol, är det väl gott nog åt mig? NEJ, SMAKEN ÄR det minsta problemet. Blir man mätt? De första dagarna tyckte jag det. Men längre in på hälsoresan känner jag mig hungrig på kvällarna trots att jag redan ätit middag. Ibland så hungrig att jag måste stiga upp och bre några nattmackor, vilket får mig att känna mig som Homer Simpson. Även detta kan såklart ha sin förklaring i kylrätterna jag oftast äter till middag, skulle tippa att Huel rekommenderar att man kombinerar med en varierad och näringsrik kost, men förut stod jag mig fram till gryningen på dem. Planerar man att i huvudsak dricka Huel till ”Än kan inte hemmaköket förpassas till historiens kyrkogård” lunch under en längre period är jag rädd att man inte kommer undan att handskas med grytor och kastruller då och då. Än kan inte hemmaköket förpassas till historiens kyrkogård. EFTER NÄSTAN TRE veckor av flytande flöda händer det som oundvikligen skulle hända förr eller senare. Jag glömmer att ta med mig shakern till kontoret. När klockan klämtar mot 12 måste geniknölarna gnuggas. Pasta eller sushi? Pasta får det bli. Med viss bävan styr jag stegen mot Cucina Povera. Ska hon i kassan fråga var jag hållit hus? Säga något skämtsamt i stil med att hon just var på väg att ringa Missing people? Inte småprata, lova. Men korsförhöret uteblir. Man kan nästan tro att hon inte ens reflekterat över att jag inte varit där de senaste veckorna. Allt hon gör är att hälsa mig välkommen och ta min beställning. Sedan lämnar hon mig att vänta på min mat i tystnad. Bryr hon sig inte om jag kommer hit eller inte? Till slut får jag min påse. Jag återvänder till kontoret, dukar upp framför datorn, lyfter på locket och tar en första tugga. Det är som att höra Mozart spela. Herregud, jag mindes inte att mat kunde smaka såhär gott. Stackars Horsy Dream.