Omtanke 1
kunna få tillbaka sin dotter, det är naturliga fö
rsvar och ingår ofta i familjer som lever i en hederskontext. Frågan huruvida det är lämpligt att jobba med familjerna har i hög grad färgats av rapporten ”Familjearbete i hederskontext” från Linnamottagningen (Kvinnors nätverk) som kom redan 2013. Där slår forskarna fast att de ”avråder från att bedriva familjearbete eller någon form av förhandling med familjerna i hedersrelaterade ärenden”. De menar att det är för riskfyllt och att det inte går att kompromissa med föräldrarna då de i grunden inte tror på flickornas rätt till ett självständigt liv. Barnen kan söka kontakt med sin familj trots att socialtjänsten avrått dem. – Det är oerhört vanligt att barn och unga längtar efter sina familjer och går tillbaka utan stöd och insyn från socialtjänsten. Jag tänker ofta på mördade Fadime och hennes utsatthet. Hon frågade i sitt tal i riksdagen: ”Vem träffar min familj?”. Min tolkning blir att hon var helt utlämnad i sin situation när längtan efter syskonen blev för stor. Marie ChristouKressner och hennes kollegor har haft ärenden som avslutats efter en positiv utveckling på några månader, men de har också haft ärenden som pågått i över två år. »De kan till exempel säga att de inte längre har någon dotter« Marie ChristouKressner förstår kritiken: – Absolut, gör man fel så kan familjebehandlingen göra mer skada än nytta. Vi är i högsta grad medvetna om detta. Därför är det extra viktigt med ett teambaserat arbetssätt där flera kompetenser finns representerade. UNDER DE NIO år som gått har de hjälpt ett drygt 30tal familjer att hitta någorlunda fungerande relationer. Ytterligare familjer är på väg i den riktningen. Självklart finns familjer som inte kan återförenas, men då kommer de oftast inte så långt som till familjebehandling. Har de haft något fall där det gått illa efter en behandling då barnen på nytt har kontakt med den övriga familjen? – Nej, socialtjänsten har full insyn och äger processen i nära samverkan med familjehemmet. En flicka får aldrig komma tillbaka till familjen om vi bedömer att hoten och förtrycket finns kvar. Förändringen måste vara uppnådd innan hemflytt, dessutom finns vi kvar länge även efter hemflytt. Hon understryker att det inte är riskfritt att försöka skapa en fungerande familjerelation, men det är inte heller riskfritt att fortsätta hålla isär barnen från övriga familjen när det finns ett genuint intresse att hitta tillbaka till varandra. 12 | www.ssil.se det ännu inte blivit aktuellt att tillgripa grovt våld mot en dotter som inte följer normerna. Familjerna hon möter har blivit djupt dysfunktionella till följd av hedersnormerna. De slits mellan vad som krävs av dem i Sverige och vad deras traditioner säger att de ska göra. – Jag möter så mycket ångest, så mycket rädslor, så många tårar. Här i fåtöljen bredvid, säger hon och pekar, sitter ofta en flicka som med darrande händer läser upp sina tankar från en medhavd lapp. Men det är så det måste börja. Marie Christou-Kressner – Vi har familjer som inledningsvis har stor misstro mot oss. De kan resa sig och gå från rummet arga, frustrerade och i affekt. Processen för förändring tar tid och kräver att vi hanterar en hel del känsloyttringar i den första utmanande fasen. Dessa familjer som börjar tänka om kan spela en helt avgörande roll i sina bostadsområden och sina bekantskapskretsar, menar hon: – De blir ett slags ambassadörer för ett annorlunda tänkande, de kan skapa ringar på vattnet. Många som arbetar med hedersutsatta menar att det är närmast omöjligt att få vuxna att tänka om, men ni har uppenbarligen lyckats i en rad fall. Vad är nyckeln? – En person som upprättat hedersnormer i hela sitt liv och dessutom själv varit utsatt för dem känner sig enormt hotad av förändringar. I den inledande processen är det viktigt att ha förståelse för dessa försvarsmekanismer. Men när övriga familjemedlemmar släpper taget sker något med den motsträvige, det blir svårt att kämpa emot och en förändring börjar sakta ta form. Hon understryker att det finns många grader av hedersförtryck, det är inte antingen eller. Och självfallet är det lättare att komma någon vart med familjer där IBLAND ÄR BARNET eller ungdomen med från start, behandlingen har alltså börjat innan det blivit aktuellt med ett skyddat boende. Om barnet väl är på ett boende så börjar man med att träffa föräldrarna och syskonen. Och vid en viss tidpunkt gör man bedömningen att det kan vara lämpligt att också dottern bjuds in till samtalet. Är det svårt att veta när ögonblicket är inne? – Det är en svår avvägningsfråga. En träff får inte försämra relationen. Andra gånger tar de in dottern i samtalet via telefon, och det händer att alla samlas i familjens hem istället för på mottagningen. Man bedömer från fall till fall. Det är inte ovanligt att flickor försöker förhandla sig fram till mer utrymme, att de exempelvis erbjuder sig att dumpa en kille mot att de får gå på universitetet. Men en sådan förhandling säger behandlarna alltid nej till: – Du ska inte behöva välja, du har rätt till både och! Hedersförtrycket är ett kollektivt förtryck där pappan ofta har en huvudroll – men inte alltid. Hon har haft familjer där mamman varit mer drivande. – Och jag hade en familj där en bror som är kvar i hemlandet var den mest drivande medan de familjemedlemmar som satt här hos oss började tänka nytt. Det var intressant att se hur den som tog sig an brodern i hemlandet var flickans andra bror här i Sverige. Hon jobbar alltså inte bara med föräldrarna, syskonen kan vara minst lika viktiga. – Jag hade ett fall där några yngre bröder var det största problemet. En av de största utmaningarna för Ma