LOGGA UT Mannen på tåget Att Unionenmedlemmen Mat
s Lundgren skulle bli författare fanns inte på världskartan. Ändå kan han nu titulera sig det. Under åtskilliga tågresor till och från jobbet på Ericsson i Kista har en kriminalroman vuxit fram. TEXT JOHANNA ROVIRA // FOTO KLAS SJÖBERG D ”Jag är mer avslappnad och i kapp nu när jag pendlar” 58 KOLLEGA 8/15 et började med ett infall en semesterdag i sommarstugan för några år sedan. Mats Lundgren, som vanligtvis är en storkonsument av deckare, frågade sig varför det inte fanns någon kriminalroman som utspelar sig i Nyköping. – När Ericsson lade ner i Gävle flyttade vi till Nyköping, förklarar Mats Lundgren som hade varit Nyköpingsbo i ett år när han fick infallet att utföra fiktiva mord i sin nya hemstad. En grov handling började växa fram i hans tankar och i lönndom började han skriva på en deckare i Nyköpingsmiljö. Den tid han ägnat på tåget till och från jobbet i Kista med att läsa deckare, byttes till tid att skriva en deckare. – När jag bodde i Gävle och hade nära till jobbet, arbetade jag lika många timmar som nu, men sedan jag började pendla har jag fått tre timmar egentid om dagen, fri från möten och andra måsten. Jag är mycket mer avslappnad och i kapp nu när jag pendlar. VI TRÄFFAS PÅ NYKÖPINGSTÅGET och Mats bänkar sig på den ultimata platsen – mot färdriktningen, på yttersätet (för att undvika smygläsare) och på skuggsidan så han slipper solsken i skärmen. Bara några säten bort sitter en familj med småbarn som ömsom hojtar glatt och skriker ilsket. Mats Lundgren låter sig inte distraheras. – Lite stoj stör mig inte, jag är rätt tolerant. Fast visst finns det vissa kategorier resenärer som jag försöker undvika. Skulle det komma en flock kvinnor som ska på kurs eller lätt skäggiga män som babblar högt i telefonen, då byter jag vagn. Vi pendlare är vanemänniskor, så man lär sig känna igen sina medresenärer och vet vilka som är tysta. Så fort jag kliver på tåget tar jag fram datorn, jobbet kommer först, men det blir alltid tid över. Den tiden har han de senaste åren alltså ägnat åt att ta livet av folk i Nyköping. Hans medresenärer har dock klarat sig undan både från att bli mördade och från att låna ut drag till karaktärer i Den som ger. Detsamma gäller kollegorna på Ericsson. – Jag har hittat på alla karaktärer i boken, men det är klart att man tar intryck av omgivningen och säkert har jag lånat något omedvetet. En av huvudkaraktärerna pendlar liksom jag, så det går igen. HANS VÄNNER OCH KOLLEGOR har för övrigt inte haft en aning om vad han haft för sig på tåget de senaste åren – först när boken var tryckt slängde han upp den lite nonchalant på fikabordet på jobbet och gottade sig åt kollegornas miner. – Det är ju lite pretentiöst att säga att man ska skriva en roman. Jag visste ju heller inte om det skulle bli något av den och jag ville inte känna några krav eller förväntningar från någon annan än mig själv. Delvis därför beslutade sig Mats Lundgren för att ge ut boken på egen bekostnad, men också för att slippa anpassa sitt verk efter tyckande redaktörer. Det kostade en slant, särskilt som Mats anlitade en professionell dramaturg för storyn och en konstnär för omslaget, men mottagandet har varit över förväntan – uppenbarligen fanns det ett stort sug efter Nyköpingsdeckare. MATS LUNDGREN ÄR REDAN inbokad på flera signeringar, författaraftnar och intervjuer i olika medier. Han har även överkommit sitt motstånd mot sociala medier och startat en Facebooksida om sin bok. Och nya fiktiva mord är redan på väg att utspelas i hans huvud. – Jag filar på en ny historia som jag tycker känns lockande. Jag sitter på tåget och grunnar på handlingen och när jag känner mig helt trygg i att det är genomtänkt, då sätter jag i gång, säger Mats Lundgren. //