Bumsen 1
en/två eller ibland fyra ATW:er. Man tar verklige
n vara på den typ av allemansrätt som finns här, rätten för alla att jaga, avverka skog för eget bruk eller att ställa upp en husbil där man vill. Allt detta för en löjligt liten avgift, speciellt om man är van vid arrendeavgifterna i vårt hemland. Avstånden är långa i Alaska. Teoretiskt ser man detta på kartan, men när man redan andra dagen råkar ut för att bensinmacken inte fått bensin på en vecka, att det var fullt på det enda motellet på orten (eller i vägkorsningen) och att det är 20 mil till nästa korsning samt att klockan är tio på kvällen, då får man ett annat perspektiv på avstånd. Visserligen hade jag kommit fram till slutet/början på Alaska Highway (Delta Junction) så det var bara att köra upp på denna kända väg, byggd på rekordtid under andra världskriget, då den mest var ett gyttjigt dike som sträckte sig ifrån Dawson Creek till Delta Junction (245 mil). Nu är det till största delen en bekväm och asfalterad väg som kan befaras utan problem med alla typer av fordon. Lycka kan yttra sig på många sätt, men jag kommer aldrig att glömma jaktstugan som uppenbarade sig efter två mil, den var ledig och hade en fungerande bastu. Den kvällen smakade TEXT & FOTO ANDERS SJÖBERG ML 2660533 Tors hammare i Bruce Canyon. kvällsglaset med vin speciellt gott. Alaska Highway ger långa raksträckor en ny dimension, i Europa har vi inte plats för dessa raksträckor, hade inte vant mig ännu (det skulle bli värre). Planen var dock inte att bränna mil på en lång asfaltväg, utan jag ville slita ut mina TKC80 på grusvägar, så jag tog till vänster vid nästa vägkorsning. Kallar man en väg för ”Top of the world highway” vill man inte gärna missa den, som grädde på moset ledde vägen till den gamla guldgrävarstaden Dawson City. Efter tre dagars regn var det ganska skönt att få en dags vila och torka kläderna på ett ruffigt gammalt guldgrävarhotell. Efter att ha vaskat guld i Bonanza Creek, druckit whisky hos Diamond Tooth Gerties och åkt färja över den mäktiga och bruna Yukon River ville jag vidare. Det finns ytterligare en väg som går upp till Ishavet, Demster Highway. Tidigare kändes badandet i Ishavet som ett mål för resan, nu var det nog mest den fantastiska naturen som lockade mig, jag hade blivit betagen i skönheten hos den Arktiska vildmarken och friheten i att färdas över tundran på en MC. Efter 4 mil i hällregn tog jag till vänster upp mot Inuvik. Men med fyra dagars regnande i utsikt, samt att jag fick höra att de sista 20 milen av vägen var full med renar som hade bestämt sig för att vintern hade kommit, vek jag mig återigen. Vände söderut igen mot Whitehorse. När man färdas på den typ av vägar som finns i Alaska, Yukon och British Columbia, är människorna nyfikna, frågvisa och hjälpsamma. Eftersom det inte finns så många vägar att välja mellan så känner man igen folk eller fordon som färdas i samma riktning. Ibland träffas man för kvällen på det enda motellet som finns i byn och bestämmer sig för att resa tillsamBUMSEN 1 – 2010 43