Nöjesnytt Växjö 1
Äntligen!, som Gert Fylking brukade säga. Det var
många Lakers-fans som jublade i högan sky när det stod klart att Alvestasonen Robert Rosén återvänder till Växjö Lakers inför säsongen 2020/21. Nöjesnytt fick en pratstund med den populäre forwarden. TILLBAKA I LAKERS Robert Rosén är en ikon i Lakers. Han var inte bara med och förde upp laget i SHL, han var även en högst vital del i de lagbyggen som tagit två SM-guld. Efter det senaste guldet för två år sedan tog Robert chansen att prova på lyckan i Sotji i Ryssland, men har nu alltså återvänt till Lakers med ett treårskontrakt i ryggen. Och om man nu kan dra några växlar av en försäsongen så har det onekligen börjat bra både för laget och för ”superkedjan” Rosén-Richard Gynge–Emil Pettersson. När Nöjesnytt når Robert har han just varit på en föreläsning för Idrottens Vänner i Växjö, en pensionärsförening med idrottsintresserade som då och då bjuder in idrottsprofiler för att gästtala. Och nu är han alltså hemma igen. Där han hör hemma, skulle man kunna säga. –Ja, så kan man väl se det. Jag är minst sagt motiverad att spela för Lakers igen, säger han med ett skratt. Du har sagt att du saknar det enkla och det logiska med att bo i Sverige. Kan du utveckla det? –Att man kan gå och handla och veta vad man handlar (skratt). Det var en av de frustrerande sakerna med Ryssland. Jag minns att vi skulle handla tomatkross och det tog fyra eller fem gånger innan vi hittade rätt. Man trodde att bilderna på burkarna skulle stämma, men icke. Vissa grejer finns ju inte alls. Det var egentligen inget stort problem naturligtvis och man får ta det för vad det är och det var både jag och familjen ganska bra på. Språket var ett större problem, det är ju inte många som talar engelska i Ryssland. Vad skiljer Robert Rosén idag från den Robert Rosén som åkte till Ryssland för två år sedan? –Utanför planen är jag nog lite mer tacksam och glad över det man har här hemma i Sverige. Man inser hur priviligierade vi är. På plan vet jag inte om jag blivit en bättre hockeyspelare, men jag har fått mer erfarenhet och jag har nog utvecklat mina ledaregenskaper. Man var tvungen att vara lite mer framåt och ta för sig utanför isen i Ryssland och det kan jag känna att jag tagit med mig även på planen nu. Det var inte samma i trygghet i kollektivet där som man har i Sverige? –Absolut inte. Det är väldigt stor skillnad. Jag skulle säga att det är mer jaget än laget i Ryssland, det var ganska tydligt. Sen kanske det till viss del beror på att man inte förstår språket och att det bestäms saker över huvudet på en, men min känsla är att hockey är mer av en individuell sport i Ryssland än i Sverige. Hur mycket skiljer sig Sverige och Ryssland åt i hur man ser på hockey, tycker du? –Ganska mycket, främst inom just lagsammanhållning och lagtänk. Det snackas inte alls lika mycket om det och spelare offrar sig inte lika mycket under match. Man täcker inte skott på samma sätt, här gör vi det tydligare och mer frekvent. I Ryssland är det nästan så att man nästan hoppar undan istället, eller sticker fram klubban lite pliktskyldigt. Svenskar, finländare, amerikaner och kanadensare har nog ett annat tänk där. Du hade ändå en framgångsrik tid i Sotji. Men trivdes du? –Det var absolut inte så att jag hade ångest och längtade hem, men det blir ju ett helt annat typ av liv. Inte så mycket socialt umgänge och spontana träffar. Sedan hade vi ju pool på området och Svarta Havet runt knuten och klimatet var inget att klaga på. Hur har den här märkliga perioden varit, att först inte veta om det blir något spel överhuvudtaget, till en helt ny situation, där ni spelar inför tomma läktare? –Det har blivit mer av en mental grej, att stå inför den här ovissheten. Samtidigt tycker jag att vi hanterat det bra, man har ställt in sig på situationen efterhand och vi har kunnat fokusera på det vi ska, vilket är att spela hockey. Oavsett om vi har publik eller inte så är det ju vårt jobb. Sen är det klart att man hoppas på att det kommer igång med publik. Om det inte är någon publik spelar det egentligen ingen roll om man spelar hemma eller borta. Men när vi har publik känner vi Lakejernas stöd i ryggen och det betyder ju oerhört mycket. Ni har kallats superkedja du, Gynge och Pettersson? Hur viktigt är det med kemin er emellan? Det är ju inget som går att tvinga fram, tänker jag? –Nej, det är ju något man har eller inte har. Jag tror inte det går att träna fram kemi utan det kommer naturligt med vissa spelare. Vad det är för komponenter som spelar in har jag inget riktigt bra svar på. I mitt och Gynges fall har det funkat från dag ett i AIK och även om det varit ett par säsongers mellanrum emellan så har vi det fortfarande. Vi har nog samma tänk. Kanske ska man inte analysera det för mycket utan bara låta flowet komma. Du har ju varit med på en lång resa med Lakers. Hur ser du på klubben idag jämfört med när du började? –Det är en enorm skillnad på alla plan: organisatoriskt, sportsligt, arenan, allt är mycket större och bättre. Jag gillar ju hur det ser ut mer idag än då även om jag tyckte det var väldigt roligt på den tiden också. Jag älskar också hur laget har skapat sig respekt i SHL och att Växjö har den statusen i hockeysverige att inget lag tror att det bara är komma hit och ta tre poäng. De vet att vi är ett bra hockeylag som alltid vill vara med och vinna i slutet av säsongen. Sam Hallam var kvar nu när du kom tillbaka. Det tillhör inte vanligheterna att en tränare i SHL stannar så länge i samma klubb. Vad är det som gör att han får fortsatt förtroende trots ibland sviktande resultat, tror du? –Dels tror jag att kontinuitet är väldigt, dels är han en otroligt bra tränare på alla plan. Bra taktiskt, bra på att motivera sina spelare och få laget att dra åt samma håll. Så jag gillar Sam och jag gillar att det är kontinuitet på ledarsidan. Jag stöttar det beslutet till hundra procent. Vad talar för att Lakers tar SM-guld säsongen 20/21? –Vi har komponenterna för att vara ett topplag. Det är ju ingen garanti, men tillsammans med hårt jobb och en bra sammanhållning tror jag att vi har goda chanser. Dessutom kom jag inte hem bara för att spela hockey i tre år till. Jag kom hem för att jag vill bidra och vinna SM-guld med Växjö Lakers. I TEXT: OLA KARLSSON