Bumsen 1
B rorsans bryderier femte största stad – Linköpin
g. Så varför åker jag hoj? Svaret är: ”För den intensiva, sinnliga njutningens skull.” Då menar jag inte bara dofterna, utan hela körupplevelsen. Synintryck, dofter, ljud, känsloupplevelser; samverkan människa – maskin är helt enkelt intensivare på en hoj. (Smaksinnet får vänta till fikapausen.) Antagligen kan bankörning med en bil modifierad för racing – eller rallykörning – ge en någorlunda liknande känsla, men knappast en gatbil, framförd under lagliga former. Varför åker man hoj? Det absolut vanligaste svaret på rubrikens fråga verkar vara: ”För frihetskänslan!” Det har jag aldrig begripit. Bilföraren behöver bara låsa upp dörren, dra på bältet, starta och åka – tempererat, torrt och gosigt, oberoende av yttre omständigheter. Skall jag åka hoj, tar det fem till tio minuter att rigga på ryggsköld, ställ, stövlar och hjälm, låsa upp hojens båda lås och lägga det ena i packväskan, kränga på handskarna osv. osv. – när jag väl är framme tar den omvända proceduren lika lång tid. Dessutom är det inte ovanligt att man antingen bli svettig eller litet frusen – och det bullrar, trots öronproppar. Jag kör relativt sällan hoj till jobbet. Dels ger trampcykeln mer motion – efter fyllda femtio levererar såväl våg som livrem hela tiden obehagliga sanningar! – dels tjänar jag ingen tid, då just för- och efterarbete ”stjäl” all den tid själva motorcykelfärden tjänat in. Som grädde på moset är det farligare att åka hoj än att köra bil. Så varför åker jag hoj? Vore jag storstadsbo skulle svaret kunna bli: ”För att det är lättare att ta sig fram i trafiken, jag slipper biltullar och hojen är en mindre miljöbov än bilen”, men i så fall vore nog en (el)skoter ett bättre val än min stora sporttourer. Hur som helst är svaret inte relevant ens i Sveriges 48 BUMSEN 3 – 2012 Ibland beskriver jag motorcykelåkning som en korsning mellan utförsåkning och segling, varvid icke initierade får något totalt oförstående i blicken. Likheten med utförsåkning handlar om den kurviga, gärna kuperade, asfaltvägen som inte skall köras så fort som möjligt, utan där målet är den njutningsfyllt harmoniska pendlingen över lodlinje och krön som man också får uppleva när man susar nedför en skidbacke, precis lagom krävande för den egna förmågan – ”njutförsåkning”. Av det skälet gasar jag också måttligt och använder sällan bromsen, det skulle rubba mjukheten och harmonin i körningen. Mjuka växlingar och motorbroms ger en skönare upplevelse. Alla som kört med spätta har väl som jag noterat att så fort man rör bromsen dunkar passagerarens hjälm in i ens egen, så länge man nöjer sig med motorbroms sker det nästan aldrig. Men segling? Jo, det har av någon entusiast beskrivits som den långsammaste, osäkraste och minst rationella metoden att ta sig mellan två punkter på sjön. Ingen vettig människa skulle idag segla av det skälet. Tvärtom är motorbåten då det givna valet – på samma sätt som bilen är det givna valet på väg. Seglaren och motorcyklisten har alltså det gemensamt att färden är målet. Även segling är en i högsta grad sinnlig upplevelse – direktkontakt med gällande fysiska principer (och en stundtals ovänligt inställd väderlek) på ett helt annat sätt än i en motorbåt. För drygt 30 år sedan var vår studentkull inbjuden till en känd svensk tillverkare av lyxiga motorbåtar. Att se och höra satsningen på hantverksmässig kvalitet och ”allt inkluderat” var mycket intressant och imponerande, liksom att se hur en person med lätthet kunde få det rätt stora flytetyget att gå rakt i sidled in till kaj! Sakta fram på ena propellern, lika sakta back på den andra och fullt roderutslag – så enkelt var det. Den avslutande provturen var emellertid ungefär lika upphetsande som att åka buss! Vi passerade små, snabba båtar utan problem – men båtens storlek gjorde att fartupplevelsen uteblev! En av mitt livs mer särpräglade besvikelser, som dock hade det goda med sig att jag vaccinerades mot idéen att försöka mobilisera ett par miljoner till en flytande, motordriven sommarstuga. (”En fritidsbåt är en tingest, med vilken man gör ett hål i vattnet. I det hålet kan sedan hällas obegränsat med pengar, utan att det blir fyllt.”) Även en med dagens måttstock liten motorcykel har dessutom en utpräglad och specifik egenskap; accelerationen! Med förare har min K 1200 RS ett vikt/effektförhållande på under 3/1. Når någon gatulaglig fyrhjuling dessa siffror? I så fall blir prislappen ett par miljoner. Några medlemmar i Cruisarklubben i Linköping är pensionerade flygvapenpiloter. En av dem hävdar att hojåkning är så nära flygtjänst man kan komma; samma krav på framförhållning och fokusering, upplevelsen av direkt tillgänglig effekt – och förstås nedlägget i girarna. Precis som hojåkaren får piloten g-påfrestningen ”rakt ner i häcken”. Jag har inte flygcertifikat men har fått flyga som passagerare i SK 60, jag förstår precis vad han menar – även om jag aldrig kommit ens i närheten av vad en stridspilot får uppleva. Fokusering innebär att allt annat skjuts åt sidan – ”sinnet renas”. En god vän har en liten skylt med en man som med ett metspö ligger och halvsover i en eka. Texten under lyder: ”Ain’t never seen a man who could fish and worry at the same time”. För mig är det samma sak att köra hoj. Går detta då att förmedla till utomstående? Jag vet inte. Måhända hamnar man till slut vid den skylt som jag sett på en del hojar: ”Om Du måste fråga, kan jag inte förklara – och om Du förstår, behöver Du inte fråga.” Kör försiktigt – tappa inte fokus! Bror Gårdelöf ML 2661203