Nöjesnytt Jönköping 1
funkig vargflock Få musikstilar är svårare än fun
k. Och då menar jag inte bara att spela, utan även att lyssna på med behållning. Inom musikkretsar finns uttrycket ”högskolefunk”, vilket syftar på aspirerande musiker som spelar över sin förmåga i någonting som ska likna svängig funk, och det uttrycket funkar också väl in på massor av mer eller mindre etablerade band. Inte på Vulfpeck, dock. De gör funk som den ska vara – svettig, skojig, sexig och – inte minst – sjukt svängig. Inte för alla, måhända, men försök stå still till Back Pocket eller Animal Spirit. Allvarligt, försök bara. lana tillbaka Jag slutar aldrig att överraskas av Lana del Rey. Vartannat år sedan 2010 har hon släppt ett magnifikt album och på köpet blivit en egen genre. Nu är första singeln från kommande albumet (nästa år, så klart) släppt, men på Mariners Apartment Complex hör, och ser, vi en annan Lana. Melodispråket och vemodet är naturligtvis inakt, men istället för synthar och beats får vi akustiska gitarrer och trummor, piano och lager-på-lager-körer, allt kryddat med en vacker melodi och den där magiska rösten. Ola Karlsson tar en titt på vad som händer i musikvärlden, tipsar om ny och gammal musik och uttrycker högst subjektiva åsikter om både högt och lågt. vassa föremål två giganter Jag tror nästan Per Gessle kom lite i brallan när hans gamle hjälte Nick Lowe tackade ja till att sjunga in den här duetten. Egentligen är det gammal skåpmat – en engelsk version av Småstadsliv, som Gessle och Lars Winnerbäck hade en hit med häromsistens – men det är något med Gessles och Lowes röster tillsammans som gör att även en härdad powerpopnörd som undertecknad tycker att det är lite rörande. Jag är glad för din skull, Per. Tv-serier är numera inte bara en utmärkt plattform för nya artister för att få ut sin musik på, utan även ett sätt att upptäcka bortglömda, eller sällan hörda pärlor från förr. Detta har väl sällan bevisats på bättre sätt än genom HBO:s nya, geniala krimserie Sharp Objects (tveklöst en av de bästa tv-serier jag sett). Här samlas Led Zeppelin (ett genomgående tema i varje avsnitt) och gamla hederliga klassiker med nyskriven, instrumental och outsägligt vacker pianomusik och nya pärlor från bland annat Hurray For the Riff Raff. Men allra bäst låter kanske förvånande nog ändå den gamle schmaltz-kungen Engelbert Humperdinck i The Way It Used To Be. Hela soundtracket finns på Spotify. ingen vila för jonathan Alla som har sett Jonathan Johansson live vet att det är en lika fantastisk som frustrerande upplevelse. Som om han inte hade tillräckligt mycket ro i kroppen för att orka koncentrera sig en hel konsert, utan nojsar bort hälften. I slutänden spelar det dock ingen roll, för Johansson är en av de bästa sångare och låtskrivare vi har här i landet. Något jag blev påmind om när nya säsongen av Springfloden började på SVT, där Johansson gjort det fantastiska ledmotivet No Rest For Me. Något som i sin tur får mig att drömma om en Jonathan Johansson-platta helt på engelska, så att han även får ett internationellt genombrott. mariah omg! glimrande solnedgång Trots en handfull utmärkta plattor i eget namn har Amanda Shires alltid fått stå lite i skymundan, både av sin ibland arbetsgivare John Prine och sin make Jason Isbell. Detta borde det i rättvisans namn bli ordning på efter hennes senaste album To the Sunset. Här tar Shires, som använder både ukulele och fiol som sina främsta vapen, ännu ett steg bort från americanan och lutar sig mer åt pop och renodlad rock. Effekten är slående, och paradoxalt nog får hennes bländande texter ännu mer utrymme i den hårdare musikaliska omgivningen. Länge trodde vi nog alla att Mariah Carey blivit galen. Inte bara på grund av hennes personliga problem, utan också för att hennes skivor blev mer och mer obegripliga och självabsorberande. Till slut var det bara vokalakrobatik och inga låtar kvar. Men så plötsligt dyker det upp en ny singel och så är allt förlåtet. På GTFO (förkortning för Get the Fuck Out. Heja Mariah!) sjunger hon mer återhållsamt än på många år och både låt och produktion tillhör hennes allra bästa. Dessutom är det väldigt underhållande att höra en av världens största sångdivor visksjunga ”how about you get the fuck out”. Sån är jag. 62 | nöjesnytt