Omtanke 1
»Vid första mötet på BUP ville de att jag skulle
genomgå en utredning för adhd« gon som förstod trauma. Min mamma fick också komma dit för att få hjälp att prata med mig, berättar Sofie. HON UPPSKATTADE OCKSÅ att träffas i grupp där hon kunde prata med andra. – Det gjorde jättemycket att få utbyta erfarenheter med dem. Vi var i blandade åldrar, så det var värdefullt att få träffa någon som var 30 och 50 år och höra hur deras liv hade varit, lika som de kunde få ut något av att träffa någon som var yngre. Sofie hade haft ångest och ibland inte haft så stor lust att leva. Hos nxtme fick hon en safe zone, ett andra hem. Just att alltid kunna höra av sig och alltid vara välkommen uppskattade hon enormt. – Det var som att komma hem; alltid Sofie mår bra idag och har en stark vilja att hjälpa andra. värme och kärlek. Och jag kände mig inte bara som ett offer, jag är så mycket mer än så; en rolig, snäll och glad tjej. Det är viktigt att inte fastna i offerrollen, säger hon. När Sofie kände att hon mådde bra, ville hon hjälpa till som volontär på nxtme. – Jag ville verkligen bidra och hjälpa sa att jag kunde höra av mig när jag hade en annan inställning. Det blev jag besviken på. Jag hade ju kunnat ha haft självmordstankar eller vad som helst. Jag kände mig sviken av både BUP och soc. De sa att de skulle göra en polisanmälan också, men det gjorde de aldrig. På soc. pratade vi bara om vart min bror skulle bo, de fixade en lägenhet till honom, men han fick ingen behandling. DET VAR EN livlina som Lena hade kastat ut till Sofie i och med sitt föredrag på skolan. Sofie hade tagit en broschyr om nxtme som hon lade i sitt skåp. Tillslut tog hon mod till sig och gick med broschyren till skolans kurator. – Det var så viktigt att Lena kom. Man tror att man är helt ensam och känner en sådan skam och skuld. Men här fanns det andra, jag var inte ensam. Jag kände att jag var på väg att inte klara av skolan, så jag berättade för kuratorn vad som hade hänt. Hon hjälpte mig att skicka ett mail till Lena på nxtme och söka hjälp där. När jag sedan fick träffa Lena kände jag mig sedd och förstådd. Jag kunde prata om vad jag ville och kände aldrig någon press. Sofie var hela tiden uppe i varv. Det var viktigt att prestera bra i skolan, i idrotten som hon höll på med och att vara alla till lags. – Jag kunde inte ens gå i normal takt, jag hade bråttom jämt och var jättestressad. Det var så skönt att få prata med nåKontakta nxtme Q E-post: help@nxtme.se. Q Telefon: 010-330 30 22 måndag till onsdag kl. 19.30-21.00. Q Chatt: nxtme.chatt.unizonjourer.se måndag till torsdag 18.00-19.30. Q Mer info på hemsidan: www.nxtme.se. andra. Det kändes både kul och viktigt. Det är så många som inte har styrkan att vända sig till någon vuxen eller kompis. Att få prata eller chatta med någon som vet vad det innebär betyder allt. LENA BLIR MÄRKBART rörd av Sofies berättelse och hennes förmåga att vända det jobbiga till att vilja hjälpa. Det var just det här som var drömmen när hon startade organisationen. Hon berättar också att Sofie tog initiativ till att starta upp en grupp för unga tjejer upp till 21 år. Idag har Sofie lärt sig att sätta gränser. Ofta blir personer gränslösa som har utsatts för incest. Man kan inte förändra någon annans beteende, men man kan lära sig att bryta sitt eget mönster. – Jag har också lärt mig att ta det lugnt. Jag har skaffat egen lägenhet och pluggar kriminologi och psykologi. Min bror har jag inte haft någon kontakt med alls sedan han flyttade hemifrån, avslutar Sofie. ● www.ssil.se | 41