NG Gbg 1
PIG TILL EN BÖRJAN lurar filmen en att tro att de
n kapitaliserar på Stranger Thingsvågen och oförblommerat omfamnar åttiotalsnostalgi. Men till och från under den småputtriga inledningen, tonårsbarn som gnabbas och ett mysterium som ospektakulärt snart ska lösas, kan man se glimtar av stissig galenskap. Cages spel är till en början inte särskilt normbrytande. Hans Nathan är en familjefar i gubbkläder som bär avväpnande glasögon. Men han älskar också sina alpackor, som han stolt torgför som “framtidens djur”. Stanley använder publikens förväntningar om den tokiga Cage till sin fördel. En Cage-karaktär som älskar alpackor kommer hitta på vansinniga upptåg förr eller senare. Oavsett hur tråkiga hans kläder är. UNDER ANDRA HALVAN, när asteroiden vänder världen upp och ner, förvandlas filmen till en atmosfärisk skräckrulle i stil med Annihilation (2018). Nära asteroiden luckras även beteendemönster upp och då, då försvinner lager efter lager av gubbkläder. Nathans rätta jag träder fram, som hellre skulle klä sig i ormskinnsjackor än beiget. Cages spel, som hittills varit konsekvent, når motsatsens extrem. Tonläget går inte ens säkert inom en och samma mening. I FILMENS BÄSTA scen får Cage härja fritt. Asteroidens krafter har börjat göra det uppenbart att saker och ting barkar åt helvete, men publiken ligger före karaktärerna. Den självförsörjande Nathan är överlycklig över årets skörd av persikor. Frukterna är stora som handbollar. När han tar den första efterlängtade tuggan spottar han genast ut fruktens kött i slasken. De metafysiska krafterna från asteroiden har fått persikorna att, på samma gång, växa sig stora samtidigt som de ruttnat. Han har innan tuggan med lugn röst berättat för sin fru att han visst har fixat antennen. 68 NÖJESGUIDEN | NR 9, 2021 Men nu klättrar ilskan. I snabb procession sätter han tänderna i frukt efter frukt efter frukt. Varenda en smakar skit. CAGES SPEL NÄR han inser att hela skörden är bortkastad är ett strålande exempel på varför det är så förbannat roligt att följa hans karriär. Han lägger sig till med en röst som är direkt hämtad från hans bisarra paradroll i Vampire’s Kiss. Rösten går i en ljusare och gnälligare tonart än tidigare. Han börjar därefter prickkasta persikor ner i en soptunna medan hans förbryllade fru desperat försöker få kontakt med honom. Men det räcker inte med distansskytte för Nathan. Det vore för nedtonat. Persikorna ska dunkas ner i korgen. SCENEN LYFTER FRAM styrkan i Cages obehärskade spel. I rätt sammanhang ger den en nerv som både finns scen för scen, men också på ett metaplan. Man sitter på helspänn och undrar: när kommer nästa oväntade infall? På ett metaplan väcks en nyfikenhet vilken roll han kommer lyfta in härnäst. EN LIKNANDE SPÄNNING finns i Sion Sonos Prisoners of the Ghostland. Med Sono (Love Exposure (2008) och Cold Fish (2010)) bör man vara förberedd på snedvridna och koksade genreblandningar. Cage spelar Hero, en hårding i skinnjacka. Han har lädrig hud, svartfärgat hår och raspig whiskeyröst. Filmen är förrädiskt enkel i sitt upplägg. Hero behöver hitta och föra tillbaka en gangsterboss dotter inom några dagar, annars exploderar både armar, hals och pung. Karaktärstypen, som skulle kunna ha snubblat ut direkt från en rökig MC-pub, är bekant för Cage, han har spelat den många gånger förut (bl.a. i Drive Angry (2011)). HEROS DRÄKT HAR strategiskt insydd sprängdeg och filmen smälter samman MANDY western och fantasy på ett udda sätt. Med de ingredienserna närvarande vibrerar förväntningarna i luften. När kommer Cage brisera? Kommer galenskapen nå tidigare otänkbara nivåer? Men förutom några få avväpnande infall håller sig Cage i skinnet. Det är i sig kanske ännu mer förvånande än om han hade släppt alla hämningar. Trots att kavalkaden av underligheter uteblir så ger det ändå en extra spänning. MED KOMMANDE PIG, som beskrivs som eftertänksam och sober, staplas de positiva omdömena på hög. Cages insats beskrivs bland annat i Simran Hans (The Guardian) recension som tystlåten, nobelt vis och att regissören Michael Sarnoski på ett intelligent sätt undergräver Cage stjärnpersona. Tom Robey (The Telegraph) fyller på: “Anyone who’s been keeping faith with Nicolas Cage, through all his career’s snaking cul-de-sacs and mad escapades, has a tremendous reward in store when they sit down to Pig.” Filmen kommer förmodligen köpa Cage extra tid i strålkastarnas heta ljus. JAG HOPPAS ATT han utnyttjar möjligheten till att pressa sin egna stil så långt det bara går. Cage kan spela efter spelets regler. Han är tillräckligt skicklig för att beröra på ett finstämt sätt. Men det råder ingen brist på inkännande och drabbande skådespelare. Michael Shannon eller Matthew McConaughey skulle kunna göra Joe lika bra, eller förmodligen ännu bättre, än Cage. Men det finns ingen annan som ens försöker åstadkomma det Cage lyckas med i Bad Lieutenant: Port of Call New Orleans (2009). När en eldstrid blossar upp, efter att en droguppgörelse har skitit sig, vrålar Cages korrupta polis Terence order till knarklangarna runtom honom: “Shoot him again… his soul is still dancing!” I LANGARNAS ÖGON ligger en död konkurrent på golvet framför dem. I Terence ögon breakdansar samma konkurrent med sällan skådad frenesi. Han behöver alltså skjutas igen. UTAN CAGE SKULLE scenen inte fungera och hans destabiliserande lynnighet behövs i filmvärlden. Annars riskerar någonting värdefullt att gå förlorat. Jag bryr mig inte om det kvalificerar honom som en bra skådespelare eller inte. Pig har svensk biopremiär den 24 september.