Svensk Vattenkraft 1
Bygdekraftverken - en kraftresurs och kulturskatt
Elektrifieringen av Sverige inleddes i några städer under 1880-talet. Med elektrifiering menas i det här sammanhanget att den som så önskade kunde ansluta sig som abonnent till en kraftproducent. Först var Göteborg 1884 och där liksom i efterföljande orter kom kraften från centralt placerade ångmaskindrivna elektricitetsverk. Eftersom det bl a var korta avstånd till abonnenterna och att elverken använde ackumulatorer som reserv- och nattkraft kunde man använda likström. Intresset för elkraften smittade snart av sig till landsorten och 1892 utfördes den första större kända landsbygdselektrifieringen. Om denna kan man läsa i industritidningen Norden den 29 januari 1892: Elektrisk belysning låta bönderna i Stocksbo by, Färila socken i Hälsingland, införa i sina hus. Anläggningen avsågs ursprungligen för Stocksbo såg, varest en turbin för ändamålet är nedsatt i strömmen, men belysningen är så omtyckt, att byamännen också vilja använda densamma. Den lilla pionjäranläggningen i Färila anses av den legendariske geografiprofessorn Filip Hjulström vara landets första bygdekraftverk. Men redan 1887 hade en enskild gård i Ava by vid Stömneån i Delsbo fått elektricitet. Landsbygdselektrifieringen gick därefter trögt och det är först i början av 1900-talet som de framväxande kraftföretagen Sydkraft, Gullspångs Kraft, Hemsjö Kraft, Vattenfall m fl engagerade sig i frågan. På landsbygden började nu ledningsnät så sakteliga grena ut sig runt företagens sekundärstationer. Detta gynnade byar och gårdar på inte alltför stora avstånd som via tertiär- eller kvartärstationer kunde förbindas med sekundärstationerna. Den övervägande delen av landsbygdsbefolkningen blev dock tills vidare utan elektrisk kraft och man fick fortsätta att förlita sig på fotogen- och oljelampor eller stearinljus för belysning och ångkraft, vattenkraft eller muskelkraft för industri och tunga sysslor som tröskning, malning och sågning. Förhållandena på landsbygden skulle dock komma att förändras under första världskriget åren 1914-1918. Krigshandlingar till sjöss gjorde det då besvärligt eller nästan omöjligt att importera de begärliga bränslena fotogen och stenkol samt smörjoljor. Stenkolen kunde i viss utsträckning ersättas med inhemska bränslen som ved och torv. Värre var det med fotogenen. Denna kunde delvis ersättas med karbidlampor men de var besvärliga att hantera och explosionsbenägna. Situationen ledde till att vintertid med dess korta dagar sänkte sig ett besvärande mörker över landsbygdshemmen. Samhällskriser brukar ju kunna föda kreativitet med nya vägar att gå. Så ock under första världskriget. Bönderna hade gjort goda affärer med livsmedel under krigsåren. Lösningen blev nu att man bl a investerade i en omfattande bygdeelektrifiering. Under krigsåren byggdes i rask takt tusentals elektriska vattenkraftverk. Antingen satte man in en s k lyseturbin i en befintlig kvarn eller såg, det förekom t o m att man kopplade generatorn till ett vattenhjul. Eller så byggde man ett enkelt kraftverk i ett näraliggande fall. Visa av erfarenheter under krigsåren hade statsmakterna redan 1917 insett samhällsnyttan av en elektrifiering. Man tillsatte därför en utredning för att utröna möjligheterna till elektrifiering av den svenska landsbygden. Förhållandena undersöktes län för län. Resultaten redovisades i början av 1920-talet i statens offentliga utredningar, SOU. Av dem framgår läget för samtliga län, dock ej Malmöhus län, med kraftanläggningar och överföringar. De flesta av utredningarnas verkbeskrivningar är dock ganska knapphändiga, byggnadsår saknas t ex i de flesta. Utredningarna ger dock en god bild av elektrifieringens utbredning i början av 1920-talet. I Stocksbo sågverk gav en vattenturbindriven likströmsgenerator 1892 belysning till såväl såg som till byborna. Såghuset är den låga byggnaden mitt i bilden. Bild Staffan Olssons samling, Stocksbo. I statens offentliga utredningar för läget i Jönköpings län, SOU 1924:44, finns årtal angivna. Sammanställningen visar att 1923 fanns här inte mindre än 295 vattenkraftverk, varav 242 var byggda under krisåren 1914-1919, de flesta 1918. Merparten av verken hade en effekt av 1 -100 hk/kW/kVA. Flertalet var mycket enkla och majoriteten var avsedda för likström. Inte mindre än 14 likströmsverk drevs av vattenhjul, många med effekter av endast 1 hk. Effekt och årtal saknas för 15 verk. Den explosionsartade utbyggnaden av vattenkraften bekräftas även av turbintillverkarna, AB Finshyttan utanför Filipstad fick t ex 433 turbinbeställningar åren 1914-1919, låt vara att ett okänt antal var avsedda för direktdrift av sågverk och kvarnar. SVENSK VATTENKRAFT #3 2020 5