Nöjesnytt Jönköping 1
10 år efter den kritikerrosade publiksuccén The 9
0’s – ett försvarstal står Henrik Schyffert i vår ensam på scenen igen. I den nya standup-showen Var inte rädda gör han upp med sina egna brister och rädslor i ett Sverige där oron ökar. Den 9 mars kommer han till Teatern i Jönköping. Henrik Schyffert E n hel generation svenskar har Henrik Schyffert att tacka – eller förbanna – för att deras humor grundar sig i ironi, sarkasm och populärkulturella referenser. Men Schyffert har växt upp och nu, i en tid när allt fler gräver ner sig i skyttegravar och desperat håller fast vid sina åsikter, vill Henrik Schyffert bryta dödläget genom att åtminstone försöka rannsaka sig själv. –Var tionde år måste jag stanna upp och tänka: Vad håller jag på med egentligen? Lever jag som jag lär? Stämmer min karta överens med verkligheten? Det gör lite ont att vara ärlig mot sig själv, att ställa sig på vågen istället för att dra in magen. Men det kan förhoppningsvis vara roligt att titta på, säger han. I fem år stod Henrik Schyffert och Fredrik Lindström på landets största scener tillsammans. Föreställningarna Ljust & Fräscht och Ägd sågs av uppemot 400 000 personer – sedan dess har Henrik Schyffert bytt de stora scenerna mot små standup-klubbar för att utmana sig själv som komiker. Den nya föreställningens titel – Var inte rädda – är mer än ett Jesuscitat och en uppmaning till publiken. Henrik Schyffert tycker att humor behöver vara både smart och grov – och att komiker har ett ansvar att gå över gränsen ibland. Var inte rädda kom till genom av att Henrik insåg att han inte var tvungen att toppa The 90’s, något som var en oerhört befriande insikt, avslöjar Henrik när Nöjesnytt når honom på telefon –Det där är ju ett aber när man får till en sådan hit, Det blir lite av ”the difficult second album-syndromet”. Det låste sig i en massa år när jag försökte komma på en massa idéer, ända tills jag insåg att man nog bara har en sån där historia, bara en Ondskan, en Mig Äger Ingen, en sån där riktig våffla liksom. Det var otroligt befriande när jag insåg det. Och nu är det alltså meningen att du ska rannsaka dig själv? –Det är väl det man någonstans alltid gör när man sysslar med standup, åtminstone tänker jag att det är så jag gör det. Jag försöker hitta mina egna fel och brister och jämföra dem med världen och samtiden. Det är en bra utgångspunkt, tror jag. Men är inte det bland det svåraste man kan göra och samtidigt vara ärlig? –Jo, men annars blir det liksom ingenting av det, tycker jag. Jag tror jättemycket på det Gunnar Ekelöf sa, den där ”botten i mig är botten i andra”-tanken. Om jag vågar gå ner där och gräva så finns det en hel del skit. Man är inte så unik som man tror. Folk har ungefär samma grundkänslor och hittar jag mina brukar det resonera ganska bra med folk i allmänhet. Föreställningen beskrivs som en blandning av smart och grovt, en blandning som du tycker är viktig har jag förstått? –Oh ja. Var inte rädda handlar jättemycket om att man inte får säga vilka skämt man vill längre, att man måste vara så försiktig. Jag tror visst man får dra grova, snuskiga fjantiga skämt men man måste också ha den andra biten. Jag får ofta höra att ”du är komiker, håll dig till det, blanda inte in politik och samtid”. Men jag är ju både och, och det tror jag de flesta är. Jag tror också att det handlar om att man någonstans har alla olika åldrar i sig. Ibland känner jag mig jättebarnslig, som en 12-åring, och ibland kännner jag mig som 75. Särskilt när man ska deklarera och sånt. Man är både djup och ytlig och jag tycker man ska kunna hoppa däremellan det där på ett smart sätt. Du har kallat rädslan vår nya folksjukdom..? –Det är den röda tråden i föreställningen. När jag började skriva märkte jag efter ett tag att jag berörde rädsla i fyra av fem grejer. Det var som en underström och jag insåg att jag undermedvetet ville prata om rädsla. Jag tycker det är läskigt med de här filterbubblorna på sociala medier där man får sina rädslor bekräftade och jag tror att rädslan i sig kan göra att det blir farligt på riktigt. Inga diktatorer eller extrema ledare har kommit dit de kommit om de inte lyckats skrämma upp folk. USA-valet senast är ju ett typexempel på det. Jag minns när jag var liten, det var ju terrordåd hela tiden, IRA, ETA och allt vad de hette. Jag bodde i London när IRA sprängde tunnelbanan, men det har jag nästan glömt bort idag. Och tittar man bakåt har vi löst det, de här grupperna är borta idag och jag tror det kommer bli likadant med exempelvis IS. Men då kommer det att vara något annat. Det kommer alltid att finnas tokstollar och alltid något att vara rädd för. Men vi kan i alla fall undvika att skrämma upp varandra så att det blir en fara. Vad är du mest rädd för själv nu? –Miljöförstöring. Det är den riktiga faran. Men den är så tråkig att prata om, det går för långsamt och det är svårt att få ner den på 140 tecken på Twitter. Och man ser den inte, man ser inte problemet. Filterbubblor också, att man får sina osanningar bekräftade. Rent personligt är jag också rädd för att inte vara rolig. Som åldrande komiker, kan man precis som åldrande musiker känna att det inte är någon mening med att försöka hänga med ungdomarna och istället gå tillbaka till rötterna, att man förlikar sig med att bli en sorts ståuppkomikernas classic rock? –Absolut. Det är det som är så svårt med ståuppkomik. Skämt är bara roliga en gång. Det var ju därför den där gamla tv-serien hette Har du hört den förut? ”Ja, det har vi, byt til Sportextra”. Men jag tänker mycket på det i ämnena jag väljer. Jag kan ju inte stå och minnas, det blir ju skittråkigt. Vi har ju inte den lyxen som Kent har, att vi kan stå lite halvfeta och vissla gamla låtar och komma undan med det. Ur ett samhällsklimatperspektiv, vad önskar du dig av 2017 och vad är rimligt att förvänta sig av 2017? –Jag tror tyvärr att det är som min gamla kompis på SMHI säger; den vanligaste frågan han brukar få är ”vad blir det för väder imorgon?”. Hans svar på det är alltid ”till 90 procents chans samma väder som idag”. Så tror jag det ser ut. När Europa är med om så omvälvande saker som under de senaste åren tar det tid för saker och ting att plana ut, men det kommer att göra det. Man vänder inte en oljetanker i Göta Kanal utan att det tar tid. Den stora risken är som jag ser det de människor som presenterar en enkel lösning på ett komplicerat problem: förbjud, stäng, lås. Komplicerade problem kräver komplicerade lösningar och kompromisser. Det är ett tråkigt svar, men så är det. ■ TEXT: OLA KARLSSON FOTO: MORGAN NORMAN 8 SNABBA ÄTER HELST: Knäckebröd med julskinka och grov senap. Det är så jävla gott, men jag har hittat på i huvudet att jag bara får äta det under julveckan. DRICKER HELST: Till knäckebrödet dricker jag avslagen julmust som stått på balkongen ett dygn. BÄSTA FILM: Jag kollar mest på dokumentärer, för att det är mysigt och berikande. SENASTE BOK: Nybyggarna av Vilhelm Moberg. Jag försöker klämma alla de där böckerna och det är extremt välskrivet och väldigt samtida. LYSSNAR PÅ: Jag har olika spellistor från folk som kan och allt jag gillar drar jag över till en egen lista. Men det finns ett band som heter Dawes som jag älskar. FRITIDSINTRESSEN: Tränar, jagar och är med familjen. KAN EJ VARA UTAN: Mina barn och min tjej, får det bli. SER UPP TILL: Lena Andersson, krönikör i DN. Hon är inte rädd för de komplicerade svaren.