Nöjesnytt Jönköping 1
MÅNADENS PROFIL SOFIA PALDANIUS Text: Staffan Hag
berg Foto: Anna Hållams Titta ut över Vättern vilken morgon i veckan som helst så ser du henne tillsammans med träningskamraterna. Snabbt förbiilande strimmor som med rytmiska paddeltag klyver vågorna och som svischar förbi och ut ur synfältet för att en timme senare komma tillbaka i samma rasande fart. I ur och i skur, dag ut och dag in, år efter år. – Fast när det blåser för mycket åt fel håll så kan vi inte gå ut. Eller när det är is, ler Sofia Paldanius, kanottjejen som sedan många år är en av stadens största idrottsstjärnor. – Och jag har faktiskt en vilodag i veckan också… En vilodag i veckan är väl hyfsat OK om man tänker på att Sofias vardag är ett tvåtimmarspass i kanoten varje morgon och ett ytterligare träningspass på eftermiddagen – antingen tuff styrketräning i gymmet eller ett något mjukare teknikpass. När Sofia säger att det är ett litet mjukare teknikpass så vet vi andra att det säkert skulle svartna för ögonen på oss vanliga dödliga. För träning, träning, träning och så lite extra träning på det är den enda vägen till framgång i en tuff kraft- och tekniksport som kanot. Det kostar att ligga på elitnivå och där, i den yppersta världsklassen, har Sofia befunnit sig de senaste 15 åren. ”DET ÄR KLART ATT MAN IBLAND FUNDERAR PÅ OM DET ÄR VÄRT ALLT SLIT NÄR MAN SITTER I KANOTEN I ÖSREGN ELLER KÄMPAR PÅ GYMMET.” Men det är bara att skaka av sig de tankarna och hitta motivationen igen. Förmågan att motivera sig är förmodligen det som skiljer en elitidrottare från en vanlig motionär. Att hitta drivkraften i alla monotona träningspass: – Jag hinner tänka mycket i kanoten, jag har inga hörlurar med musik som kanske andra har, utan låter tankarna flöda fritt. Det handlar om att lära känna sin kropp och veta vad som händer i varje ögonblick – vad händer när jag maxar kraften, hur mycket mjölksyra klarar jag. Man blir lite lätt kroppsfixerad och lär sig lyssna på alla signaler som händer när man tar ut sig. Att lära sig behärska sin kropp fullständigt under 500 meter i en ranglig kanot. Att redan efter 100 meter ha en mjölksyrenivå i blodet som är så gott som dödlig för till exempel en otränad journalist. Att ändå köra på i ytterligare några hundra meter för att avsluta med en kanonspurt. Det är då det blir medalj i SM, EM, VM – eller OS. För just nu är det OS i Rio de Janeiro som hägrar för Sofia. Nyss hemkommen efter ett par träningsmånader i Australien och några veckor i Portugal (Sverige är inget bra kanotland under vintern som ni kanske vet) så ser hon fram mot den stundande tävlingssäsongen. ”DET KÄNNS BRA, JAG ÄR NÖJD MED HUR DET KÄNDES FÖRRA ÅRET OCH HUR DET KÄNTS UNDER DE HÄR TRÄNINGSMÅNADERNA. ATT TA EN PLATS I OS-TRUPPEN ÄR SJÄLVKLART DET STÖRSTA MÅLET.” Det skulle i så fall bli Sofias femte OS. Redan 2000 i Sydney var hon med som reserv och sedan fanns hon med som ordinarie i Aten, Peking och nu senast i London där hon knep en fin fjärdeplats. – Det visar väl att man bara blir bättre med åren, ler hon. 36 år är ingen ålder för en kanotist, åtminstone inte så länge kroppen håller: – Just kanotsporten är ingen utpräglad ungdomssport, det handlar mycket om erfarenhet och teknik som blir bättre ju mer man hållit på. För varje år så lär man sig mer om sig själv och hur man ska kunna ta ut max i ett lopp. Det handlar om att hitta harmonin i det perfekta loppet och i livet – för två år sedan tog Sofia paus i tävlandet och födde sonen Alfons. – Det innebär att jag inte längre bara kan fokusera på mig själv och min idrott på samma sätt som jag kunnat göra tidigare. Det känns som det