Omtanke 1
”Ibland finns ingen lösning” Konsten att trösta n
är det är tröstlöst Text och Foto: Marie Bergström När man möter människor i kris kan tystnad vara mer effektivt är visdomsord. Enligt sjukhusprästen Lars Björklund är det viktigaste att finnas där. – När ingen tröst finns så är kroppen en tröst. A 38 www.ssil.se tt finna orden då man står inför ett ungt par som precis förlorat sin 4-åriga dotter är ingen självklarhet. Lars Björklund är präst vid Sigtunastiftelsen och har jobbat som sjukhuspräst under flera år. Efter många möten med människor i svår kris konstaterar han att det viktigaste inte alltid är vad man säger. – I vissa svåra stunder tror jag att vi kan lita på att kroppen tar över. När ingen tröst finns så är kroppen en tröst. Det går från aktivitet till närvaro, säger han. Han brukar skilja på tre nivåer av problem; när det finns en lösning, när man kan hoppas på en och när det inte finns någon lösning. Ett exempel på den tredje kategorin var Lars Björklunds möte med en pappa som precis förlorat sitt barn. Pappan visade upp en bild på sin förolyckade dotter. – Han sa till mig: ”Man uthärdar inte ett barns död. Det kan man inte leva med”. Lars Björklund visste inte vad han skulle svara, men sade till slut: ”Nej, det kan man inte”. Då bad pappan att få boka en tid för ett samtal veckan efter. – Det skapades en väg mellan oss då jag bekräftade honom, säger Lars Björklund. Han tror inte att resultatet hade blivit detsamma om han exempelvis svarat: ”Jo, det gör du nog.” Lars Björklund pratar om det han kallar för ett existentiellt språk, att människor har ett behov av att uttrycka hopplöshet och att få den bekräftad. – Det är precis som när man kommer hem från jobbet och spyr ut galla över allt som är dåligt där och säger att man ska säga upp sig. Då vill man inte att ens partner ska säga: ”Bra, det kan vi ordna på en gång. Jag hjälper dig med avskedsansökan.” I kontakt med människor som har det svårt tycker Lars Björklund även att det är viktigt att visa att man kommer finnas där utan några krav på förändring. – Det största existentiella problemet är att bli övergiven. I dag vill man mäta resultat när det gäller allt, även människor i kris. Har det inte hänt något efter tredje försöket ger man upp. Men vi måste också bry oss om de som aldrig reser sig.