GLAS 3 2025 1
/ TEMA / Renovering och återbruk FAKTA GLASTILLVE
RKNING Från blåst glas till floatglas. Fram till 1920-talet munblåstes i stort sett allt fönsterglas, vilket syns på ojämnheterna och bubblorna i glaset som ger ett livfullt utseende, för att därefter ersättas av maskinell tillverkning genom dragning, som även det efterlämnar karakteristiska ojämnheter i form av strimmor. Ojämnheterna försvann i och med floatglasmetodens inträde i Sverige på 1970-talet, samma metod som används än i dag. Kronglasmetoden, även kallas månglasmetoden, antas ha kommit till Sverige redan i slutet av 1200-talet med kringresande glasblåsarkunniga munkar som satte upp små glashyttor i anslutning till pågående kyrkobyggen. Bevis på detta saknas, dock är det belagt att metoden användes från 1500-talet och långt in på 1700-talet. Glasmassa blåstes till en bubbla som plattades till och fästes mot en puntel (varm järnstång). Pipan sprängdes loss och öppningen vidgades genom rotation, vilket gav glaskroppen formen av en krona. Därav namnet. Den cirkelrunda glasskivan hade ett tjockare ”oxöga” i mitten som skars bort och ibland användes till enklare fönster. Glaset, som inte sällan hade en gulaktig ton, känns igen på dess ojämna tjocklek och bågformiga skiftningar. Storleken var i bästa fall 60 x 40 cm, en begränsning som drev på utvecklingen och banade väg för cylindermetoden. Cylindermetoden användes i Sverige från senare delen av 1700-talet fram till 1934, då den sista tillverkningen lades ner i småländska Ramnåsa. Glasmassa blåstes till en bubbla som pendlades till en stor cylinder och kapades i bägge ändar. Efter återuppvärmning skars cylindern upp på längden för att planas ut till en så kallad taffel. Glaset kunde göras mycket tunt och relativt klart. Tidigt glas känns igen på den mycket grönaktiga tonen, som under 1800-talet blir allt ljusare grön och sedan vitnar. Cylinderglas är livfullt med luftbubblor och böljande skiftningar och ojämnheter. Draget glas fick sitt genombrott under början av 1900-talet då det började maskintillverkas genom att glasmassa drogs vertikalt genom en form, vilket gav tunnare och jämnare skivor. Med metoden kunde glasen också göras ännu större. Glaset har färre bubblor och karakteristiska parallella strimmor. Floatglasmetoden utvecklades under 1950talet och kom till Sverige år 1976. Metoden är den samma som används än i dag för att tillverka plant fönsterglas. Glasmassan flyter ut på en bädd av smält tenn, vilket gör ytan perfekt slät. I Sverige upphörde den sista tillverkningen i Halmstad år 2013, sedan dess finns ingen tillverkning av planglas i Norden. 30 GLAS 3.2025 > I och med cylindermetoden blev det möjligt att tillverka större glas. Glasmassa blåstes till en bubbla som pendlades till en stor cylinder, som efter att ha fått svalna kunde värmas igen för att skäras upp och planas ut. Bild från Glava glasbruk. Foto: Tekniska museet Bågformad gjutjärnsspröjs. Foto: Anni Bergström, Vänersborgs museum Träspröjs. Foto: Mattias Ek, Stockholms läns museum användes stormjärn. Blyspröjs ersattes efterhand med träspröjs, som klarade tyngre vikter och gav en stadigare konstruktion. Även gjutjärnsspröjs och bågar förekom. I och med utvecklingen av cylindermetoden kunde glasen göras större och spröjsen blev över flödiga. De gjorde dock reentré som arkitektoniskt gestaltningselement och var populära under bland annat jugendtiden och den nationalromantiska eran.