Nöjesnytt Växjö 1
SVENSK MUSIK FRÅN AUSTRALIEN... TYP Sunset Lorent
zon började som rockbrud i bandet Ariel i Lessebo i slutet av 1980-talet innan hon flyttade till Australien för att börja ett nytt liv där. Mer än 20 år senare är hon tillbaka i Sverige och har återupptagit musikkarriären på allvar. Fyraspårs-EP:n Peitho finns ute på Spotify och där visar Sunset upp hela sitt register, både som sångerska och låtskrivare. Stilmässigt pendlar det mellan mer dansbetonade nummer, Kate Bush-doftande tongångar och förföriska pianoballader, allt utfört med en stor dos personlighet och inlindat i en lyxig och detaljrik produktion. Nu väntar vi med spänning på fullängdaren. Ola Karlsson tar en titt på vad som händer i musikvärlden, tipsar om ny och gammal musik och uttrycker högst subjektiva åsikter om både högt och lågt. ÖKENFUNK FRÅN MALI I över 15 år har Malis största musikexport levererat stenhård ökenfunkblues till västvärlden. Bandet bildades faktiskt redan i slutet av 1970-talet, men det var när det franska world musickollektivet Lo’Jo upptäckte dem som deras segertåg i Europa började. Att lyssna på Tinariwen är en märklig upplevelse. Det är ovant och välbekant på samma gång och trots att man inte förstår ett ord vad de sjunger om sugs man in i det närmast utomjordiska svänget. Musik är i sanning ett universellt språk. UTSÖKT AMERICANA FRÅN NORDIRLAND VÄRLDENS BÄSTA VADER James Mercer är en av nutidens allra bästa poplåtskrivare. Punkt. Hans hjärtebarn The Shins (Vader på engelska, fattar ni rubriken nu, då?) hade en liten hit med låten New Slang från debuten Oh, Inverted World 2001, men det var med albumet Port of Morrow (2012) som Mercers talang slog ut i full blom. Det är än idag ett av mina absoluta favoritalbum denna sidan 1979. Efter att ha slagit sig samman med producenten Danger Mouse och släppt ett par fina album under namnet Broken Bells är Mercer nu tillbaka under The Shins-baneret med singeln Midenhall. Och det är precis lika bra som det brukar vara. PÄRLA FRÅN THE PEARLFISHERS 1997 köpte jag ett album med den otympliga titeln The Strange Underworld of the Tall Poppies på rekommendation från en vän. Bandet, The Pearlfishers, var från Skottland fick jag veta och var enligt uppgift också ett av landets hemligaste projekt. Redan från de första tonerna i inledande Even On A Sunday Afternoon var jag fast och när den himlastormande refrängen kom var The Pearlfishers mitt nya favoritband. Sedan föll de i glömska några år, tills jag häromdagen hittade den här på vinyl. Och blev kär igen. Så, om du någon gång gillat The Beach Boys, XTC, Jellyfish eller The Raspberries – kort sagt, powerpop med soldränkta melodier och män som sjunger stämmor som en hel kör med änglar – då kommer du också att älska The Pearlfishers. ISLÄNDUR MUSIKUR Visst, alla känner till Björk och Sigur Rós, möjligtvis Of Monsters and Men och i vissa fall Emiliana Torrini. Men under ytan bubblar det likt varma källor massor av intressant musik från våra nordiska grannar på den där märkliga vulkanön. Kaleo är ett magnifikt litet band som börjar röna välförtjänt framgång i USA med sin egensinniga folkblues, som åtminstone i teorin även borde tilltala de lite mer finsmakande svenska indiekidsen. I Ásgeir har Island sin egen Tingsek, där traditionell soul och neosoul lever i symbios med elektroniska beats och suggestiva synthar, precis som Moses Hightower (snacka coolt namn!) gör, även om den sistnämnda mest sjunger på isländska – något som bara bidrar till effekten. Och så har vi ju alltid Teitur, som redan 2003 släppte det makalösa albumet Poetry & Aeroplanes, med magiska låtar som I Was Just Thinking och Josephine. Jag kommer aldrig att sluta tjata om Foy Vance. Varför, undrar ni? Jo, därför att denne sjukt begåvade nordirländare aldrig slutar att förvåna och förundra sina lyssnare. Hans låt Be With Me var den första riktiga upptäckte jag gjorde i Spotifys barndom och sedan dess har jag med spänning följt hans musikaliska resa via albumen Hope, Joy of Nothing och nu senast The Wild Swan. Med sin raspigt beslöjade röst tar han oss med genom ett blues-, soul, och gospel-laddat landskap, där melodierna och de besjälade texterna står i centrum. Han är lika vass som balladsångare i Burden, som han är Van Morrisonaktig belter i Upbeat Feelgood. Det är dags för världen att upptäcka Foy Vance på allvar nu. KATY SVÄNGER LOSS Ibland får man för sig att Katy Perry mest är känd för att vara känd, men så slår det en att det är få samtida artister som haft lika många hits som den karismatiska amerikanskan. Många är bra, några är mediokra och andra är rent outhärdlliga. Men med nya singeln Chained To the Rhythm är hon tillbaka på toppen och som vanligt är det Max Martin och Ali Payami som står bakom, tillsammans med Sia. Till ett studsigt tropical-disco-beat uppmanar Perry och Skip Marley (Bobs barnbarn) oss att sluta leva i en bubbla och bli mer politiskt aktiva, helt enkelt för att vi är kedjade vid en enformig rytm. Låter oemotståndligt, inte sant? 70 | nöjesnytt