Nöjesnytt Växjö 1
Ola Karlsson tar en titt på vad som händer i musi
kvärlden, tipsar om ny och gammal musik och uttrycker högst subjektiva åsikter om både högt och lågt. rå soul rätt och slätt adele är bäst Hur fantasilöst det än kan tyckas vore det snudd på tjänstefel att inte skriva om 30, Adele Adkins fjärde – och bästa – album. Hyllningarna har i princip varit unisona, och det finns en ganska enkel anledning till det: 30 är en fullkomligt makalös skiva om man råkar gilla någonting som kallas musik. Bakgrunden med skilsmässa, barnafödsel och viktproblem är välkänd vid det här laget, men det förtar inte känslan av att höra låtar som Easy On Me, I Drink Wine, To Be Loved och Love Is A Game det minsta. Visst är det kul att både Ludwig Göransson, Max Martin och Shellback är med på varsitt hörn, men 30 är helt och hållet Adeles skiva. Som hon sjunger. Som hon berättar, och så nära hon kommer. 2000-talet har aldrig sett någon bättre artist. Punkt. Rhythm & Blues-bandet Vintage Trouble lät höra tala om sig första gången för tiotalet år sedan, mycket på grund av att de var ett av få band som verkligen lät autentiska, sades det. Själv var jag antingen för gubbtjurig eller bara för svårflörtad, men jag hade lite svårt att ta till mig vad jag ansåg var för mycket manér och för lite substans. Med nya albumet Juke Joint Gems i öronen får jag erkänna att jag hade fel. Skivan är tydligen en samling låtar från bandets tidigaste sessions, några livefavoriter och deep cuts och det låter synnerligen autentiskt, rått och levande – precis som riktig soul ska göra. Hurra! zeppelin bluegrass igen Och när vi ändå är inne på avdelningen tjänstefel; att underlåta att nämna Robert Plant/ Alison Krauss i det här sammanhanget vore minst lika fel. Det minst sagt udda paret släppte ett gemensamt album, Raising Sand, 2007 som gav dem en välförtjänt Grammy, likväl som topplaceringar på både försäljnings- och årsbästalistor. Nu är uppföljaren Raise the Roof här, och den är baske mig nästan lika bra. På flera sätt är den faktiskt bättre, då man grävt ännu djupare i jakten på passande, country- och rotsbundna låtar, som Quattro (World Drifts In), Can’t Let Go och Going Where the Lonely Go. Samtidigt är lite av överraskningsmomentet borta, vilket gör att en viss mättnadskänsla uppstår efter ett tag. Det är dock överlag inte så illa pinkat av en gammal avdankad hårdrockssångare och en änglalik bluegrass-virtuos. snigelpost som imponerar Bakom pseudonymen Snail Mail döljer sig den amerikanska singer-/songwritern Lindsay Jordan och hon är så jävla cool att det mesta annat bleknar i jämförelse. Hon släppte sitt första album Lush 2018, men det är på färska fullängdaren Valentine som Jordan verkligen blommar ut som artist. Det är arty på helt rätt sida gränsen till det pretentiösa, det är precis lagom dansant utan att det blir glättigt och det är skruvat utan att kännas det minsta sökt. Och produktionen, signerad Jordan och Brad Cook, är något av det fräckaste jag hört på år och dag. snabba romantiker tillförlitliga män Bandnamnet till trots är frontmannen i kanadensiska Men I Trust en kvinna vid namn Emmanuelle Proulx, och hon är bandets kanske största tillgång. Men I Trust rör sig i en sorts dream pop-landskap där harmonierna väver mjuka mattor som Proulxs röst viktlöst svävar över och där själva stämningarna är lika viktiga som de enskilda tonerna. Visst är det lite temperamentslöst emellanåt, men det är också lika meditativt vackert som exempelvis The Blue Nile. Trions nya skiva har den humoristiska titeln Untourable Album, men leta lite på YouTube och ni upptäcker snart att de är formidabelt liveband, som vi innerligen hoppas få se i Sverige snart. När den kanadensiska sextetten Fast Romantics släppte sin sitt första storbolagsalbum American Love 2017 var de ett bra, men ganska oansenligt popband med en stor förkärlek för storvulen brittisk indierock. När de nu släpper uppföljaren Pick It Up har de klokt nog valt att snegla mer på sin egen kontinents musikaliska traditioner, och därmed lyft sig till en alldeles utomordentlig rockorkester. Det rör sig fortfarande med ganska stora gester, men mitt i allt arenarock-flörtande finns en alldeles förtjusande innerlighet och ett helt gäng bedårande melodier. Frontmannen Matthew Angus röst är dessutom helt oemotståndlig, precis som hans bitterljuva och innerliga texter. Fast Romantics är tveklöst ett av årets största fynd.