WE SÅ SKAPAS FRISKA OCH LÖNSAMMA FÖRETAG
WE STRESSEN ÖKAR PÅ SVENSKA FÖRETAG
WE DE ELVA FRISKFAKTORERNA
WE MOBBNING – ETT VÄXANDE SAMHÄLLSPROBLEM
WE NÄR CHEFEN BLIR MOBBAD
WE NU BÖRJAR DE NYA FÖRESKRIFTERNA GÄLLA
WE JAN MOSTRÖM
WE SE UPP FÖR DE VANLIGASTE HÄRSKARKNEPEN
WE STRIDEN OM POSITIV SÄRBEHANDLING I USA
1:2016 | UTBLICK »USA:s näringsliv slår vakt om s
ystemet med positiv särbehandling. De stora börsnoterade företagen befarar att inskränkningar kommer att inverka menligt på deras verksamhet.« LENNART PEHRSON tog in vinster från skattemedel måste visa att de anställde svarta och andra minoriteter utan någon diskriminering. Lyndon Johnsons medborgarrättslag Det stora genombrottet kom sedan när 1960-talets banbrytande medborgarrättslagar klubbades igenom under Lyndon B. Johnsons presidentskap. Artikel VII i den långtgående medborgarrättslag som antogs 1964 – och som innebar ett juridiskt förbud mot segregering – syftade till att häva diskriminering utifrån ras, etnicitet och kön på alla större arbetsplatser. Företag och andra arbetsgivare med mer än tjugofem anställda kunde ställas till svars inför domstol av enskilda individer, som utifrån dessa kriterier kunde hävda att de blivit orättvist behandlade. Reformen var inte okontroversiell. Från konservativt håll hävdade en del kritiker att de nya reglerna i praktiken innebar ett kvoteringssystem och att meriter, kunskap och erfarenheter inte längre var avgörande för anställning. Numerära kvoter kunde fördömas som oförenliga med USA:s konstitution. Men president Johnsons medborgarrättslag kom ändå till slut att samla ett tämligen brett politiskt stöd. Positiv särbehandling betraktades nu som nödvändigt för att bekämpa diskriminering. Om historiska orättvisor skulle kunna undanröjas var det nödvändigt med aktiva åtgärder. Veto från Reagan Även den republikanske presidenten Richard Nixon fortsatte i huvudsak att verka för positiv särbehandling när han efterträdde Johnson efter presidentvalet 28 Medborgarrättsrörelsens engagemang, som år 1965 kulminerade i tumultet under»Bloody Sunday« vid Edmund Pettus Bridge i Selma, Alabama, blev den larmklocka som väckte det amerikanska folket och som ledde till en ändring av landets lagstiftning, liksom synen på positiv särbehandling. 1968. Nixon utfärdade egna direktiv, den så kallade Philadelphia-planen, som ställde byggindustrin till svars med hårda krav på såväl arbetsgivare som fackföreningar att verka för anställning av flera svarta och andra minoriteter. Det var, betonade även Nixon, inte en fråga om en kvotering, utan det handlade en positiv särbehandling för att se till att vissa grupper inte diskriminerades. Motståndet mot positiv särbehandling stärktes under 1980-talet när Ronald Reagan var president. Reagan hade tidigare varit emot de medborgarrättslagar, som antagits under 1960-talet, och när han lade in sitt veto mot förslag till skärpning av en tidigare lag röstades han ned av kongressen. Men även om det fanns ett brett politiskt stöd för positiv särbehandling tilltog protesterna och frågan har sedan dess fortsatt att vara omstridd. Debatt om fortsatta åtgärder Förespråkarna för fortsatta åtgärder lyfter inte bara fram historiska oförrätter, utan pekar också på vikten av att allmänna institutioner – som skolor, sjukvård och polisväsende – med sina anställda verkligen avspeglar det samhälle de ska betjäna. De försöker också visa att den positiva särbehandlingen verkligen ger resultat. Kritikerna utgår åtminstone till del från samma argument och framhåller att just de framsteg som faktiskt gjorts helt enkelt eliminerat behovet av särskilda åtgärder för att ge vissa grupper en positiv särbehandling. Risken är snarast att minoritetsstudenter påverkas negativt av en alltmer spridd uppfattning om att de inte tagit sig fram på egna meriter. De hårdaste motståndarna hävdar att systemet nu i själva verket leder till en omvänd diskriminering. Meriterade vita individer har hamnat i underläge när läroanstalter och arbetsgivare låter andra mindre kvalificerade individer få företräde. Klass har också förts in i diskussionen i meningen att det är specifikt lågavlönade vita utan högre utbildning, som framför allt missgynnas när ras och etnicitet ges en högre prioritet. Frågan har blivit en del av en mer allmänt polariserad politisk debatt, där det demokratiska partiet i huvudsak försvarar en positiv särbehandling medan motståndet främst kommer till uttryck i det republikanska partiet. Universiteten anklagas för diskriminering Striden har rasat som värst inom det högre utbildningsväsendet. Universitet har dragits inför domstol, anklagade för diskriminering när vita studenter nekats tillträde FOTO SHUTTERSTOCK
WE EU:S KAMPANJ OM HÅLLBART ARBETSLIV
WE HILTI Världens bästa arbetsplats
WE HÄR LÄR SIG CHEFERNA HUMAN LEAN
WE SCANIA – MÄSTARE PÅ HUMAN LEAN
WE SÖDRA CELL
WE NYA REKORD FÖR SSG ENTRE
WE DAGS ATT KRIMINALISERA MOBBNING
WE NYHETER FRÅN SSG