Omtanke 1
»Jag tror inte att något barn bryter normer för a
tt de vill jävlas med oss i vuxenvärlden« Lasse Mattila hålla det du lovar och aldrig lova mer än vad du kan hålla. Det gäller också att hitta beröringspunkter för att kunna skapa en relation och att kunna anpassa situationen. – När barnen eller ungdomarna inte kommer till oss får vi i stället vi komma till dem, annars uppstår det aldrig någon förutsättning för något möte. Det kräver ibland tålamod, men jag vill tro att beröringspunkterna finns där, bara vi har en genuin vilja att skapa den här relationen. Mattila menar att det i stort sett alltid finns en anledning till att barnen har hamnat i utanförskap. – Jag tror inte att något barn bryter normer för att de vill jävlas med oss i vuxenvärlden, det är alltid tecken på behov som inte har blivit tillgodosedda. Jag har aldrig varit med om, att när man lärt känna ett barn eller en ungdom och fått ta del av dess resa, att bilden inte är logisk och att det finns en anledning till dess beteende. Ofta blir bilden av barnet i fråga fragtänka mer på den lokala evidensen – alltså varje enskilt fall – i motsats till universell evidens, vilken jag tror är en utopi. LASSE MATTILA ÅTERKOMMER ofta under samtalet till att prata om vikten av relation, att det enligt honom är den främsta framgångsfaktorn för att nå fram till de utsatta och skapa resultat. – Jag vill betona vikten av tillgängligheten, tiden och kontinuiteten. Han menar att du som vuxen måste finns där och vara närvarande fysiskt, mentalt och känslomässigt. Det handlar om uppmuntran och ha positiv tid tillsammans i stället för att bara ge tillrättavisningar och repressalier samt om att menterad. Skolan får vissa bitar, socialtjänsten andra och psykiatrin ytterligare delar. Det gäller att skapa en helhet vilket enligt Mattila blir svårt om du träffar barnet en gång i månaden eller varannan. Det underlättar betydligt om relationen är vardaglig. ETT ANNAT ÄMNE som Lasse Mattila har börjat fördjupa sig i de senaste åren utifrån vad han har bevittnat i sitt arbete är problematiken med medicinering när ett barn och ungdomar visar på normbrytande beteendena som självskadebeteende och utåtagerande. – Jag är lite beklämd av den biomedicinska människosynens konsekvenser, där vi betraktar de symptom som livets olika påfrestningar resulterar i som något patologiskt och som vi försöker förklara som kemiska obalanser i hjärnan eller neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Han menar att i stället för att tänka att det finns något sjukt i dessa barn borde vi se det som ett tecken på att de inte fått sina grundläggande behov tillgodosedda. – Tittar man bara på hur hela diagnosvärlden har skapat och tagit fram hela DSM-manualen så finns det bara fler och fler sätt att vara psykiskt sjuk på. Den revideras med jämna mellanrum och diagnoskriterierna sjunker för varje gång. DSM-manualen ges ut av den amerikanska psykiatriska föreningen APA (American Psychiatric Association) och används över hela världen för att diagnostisera psykiska sjukdomar och utvecklingsrelaterade tillstånd. Nuförtiden är det inte ovanligt att man skriver ut antidepressiva läkemedel till barn som anses vara deprimerade. – Jag upplever att synen på symptomen som livets påfrestningar kan ge upphov till inte är hållbar. När en nära anhörig gått bort är sorg en naturlig reaktion. I DSM-manualen från 1980-talet diagnostiserar man det som depression om sorgen pågått i över ett år, i den reviderade manualen från 90-talet i två månader i dag i den femte versionen anses det vara depression redan efter två veckors sorg. ANTIDEPRESSIVA MEDICINER HAR både biverkningar och är ofta även ineffektiva, enligt Lasse Mattila, och han anser att de alltför ofta skrivs ut för lättvindigt och berättar om ett exempel som han stött på. – En tjej jag kom i kontakt med när jag jobbade i socialtjänsten fick upp mina ögon för det här. Hon hade fjorton olika psykofarmaka från tolv olika läkare. Då var hon 19 år! www.ssil.se | 13