Turist 1
D ET VAR VID DEN GAMLA banvaktsstugan Fjälltjärn,
där jag tillbringade stor del av min uppväxt, som jag först kom i kontakt med ripan. Stugan låg nedanför fjället Vássečohkka (Vassitjåkka), mitt emellan järnvägsstationerna Kopparåsen och Vassijaure. Om våren var tupparna särskilt aktiva där de flög runt och vaktade sina revir inför stundande parbildning. Det var under denna tid jag började förstå att det fanns två olika sorters ripor. Runt stugan, belägen precis vid trädgränsen, såg vi ofta både fjällripa och dalripa. Gick man över järnvägsspåret och ner i dalen var det däremot enbart den vackert brungultecknade dalripan, med sitt gäckande skratt, som flög upp ur björkskogen. Och vandrade man bara lite närmare toppen av Vássečohkka mötte man i stället den mindre fjällripan, med sin något mer gråtonade sommardräkt. ”Det krävs FJÄLLRIPAN LEVER i stort sett enbart i högalpin terräng, utmed hela fjällkedjan från Treriksröset ner till norra Dalarna. Den trivs bland klippblock och i branta sluttningar. Det är lätt att imponeras av denna lilla överlevare som på vintern endast kräver några barmarksfläckar, där snön blåst bort, för att finna tillräckligt med föda i form av små växtdelar. Dalripan har betydligt större population och utbredning. Den förekommer från landets nordligaste delar och ner till norra Värmland. Den förekommer i stort sett i hela Norrland från fjällen och nästan ända ner till kusten. I Norrbotten trivs den dock bra ända ut i skärgårdens karga öar, ju mer vindpinat desto bättre. Vintertid bildar dalripan stora flockar. Goda ripår kan en enda flock bestå av över hundra fåglar. På skidtur i fjällbjörkskogen kan man då förvånas över hur fågeln försvinner från en del områden. Vissa dalar är plötsligt helt tomma och samtidigt kan det finnas stora flockar med dalripa i nästa fjälldal. i regel ett tränat öga för att urskilja de små vita bollarna, väl kamouflerade och blickstilla” 38 TURIST NR 1 2019 SVEN HALLING / JOHNÉR