Turist 1
upplever att samebyarna inte alltid är intressera
de av det. Ytterligare information till gästerna om rennäringen, minskad helikoptertrafik och en diskussion med Länsstyrelsen om hur vandringslederna tillfälligt kan dras om för att minska störningar – det är några punkter där Magnus Ling ser att STF kan påverka. –Nästa steg för oss är ju att dra ner på verksamheten, men det vill vi inte. Där korsar vårt och samebyarnas uppdrag varandra. Jag tror att människor vill komma ut på fjället, och att de gör det även om inte vi finns där. FRÅN FLERA HÅLL ökar nu trycket på svenska staten att samer måste ges större inflytande i beslutsprocesser som påverkar markerna som de traditionellt brukar. Den förra regeringen påbörjade arbetet med nytt lagförslag, en så kallad konsultationsordning, där samerna ska få större möjligheter att ta del i diskussionen inför beslut som har särskild betydelse för dem. Förslaget är dock fortfarande under beredning. I höstas riktade Europarådets ministerkommitté kritik mot svensk same- och minoritetspolitik, bland annat just mot de bristfälliga möjligheter samerna har att påverka beslut som rör dem. Sverige har också valt att ännu inte ratifikoltar. Personerna föreställer Jonas Kråiks farfar, farbröder och fastrar. De såg sig tvingade att flytta från platsen där fjällstationen står i dag. Här, mitt i renskötselområdet, med kåtor och renhage, fick STF bygglov för en större fjällstation 1933. Jonas Kråik har tidigare berättat att hans farmor och farfar först sa nej till planerna. –Men de gav med sig efter ett par år. Farfar förstod att STF skulle utöka och att platsen var förstörd för renskötsel för all framtid. Platschefen Lisa Lindblom ursäktar att det inte finns några namn intill porträtten på väggarna. Inte heller den mörka cirkeln i golvet, som ska symbolisera familjen Kråiks eldstad, ges någon förklaring. –Jag skäms över att det ser ut så här nu, men vi planerar en större renovering av allrummen och då ska vi göra om utställningen. tetssamhällets välmående” ”Ett urfolks kulturs överlevnad ställs mot majoricera den FN-konvention, ILO 169, som stärker urfolkens rättigheter, och som Norge och många andra länder med urbefolkningar har accepterat. Vid två tillfällen har riksdagen med stor majoritet röstat emot en ratificering. Svenska statens linje är att det behöver utredas ytterligare hur konventionen påverkar såväl utnyttjandet av malm, skog och andra naturtillgångar, som mark-, jakt- och fiskerättigheter i fjällområdena. Samtidigt har Sverige kritiserats av bland annat FN för att förhala en påskrift. Också STF:s senaste riksstämma beslöt att rösta nej till en motion om att föreningen ska verka för en ratificering av ILO 169. Man enades om att frågan i dagsläget är för komplex och oöverblickbar för att föreningen ska kunna ta ställning. Men ett tillägg gjordes som slog fast att: ”STF kommer att fortsätta sitt arbete med såväl kunskapsspridning som att verka för en bra balans mellan turistnäringen och friluftslivets intressen i relation till rennäringen”. LISA LINDBLOM ÄR STF:S PLATSCHEF på Storulvåns fjällstation i Jämtlandsfjällen. Hon håller med om att mer kunskapsspridning om samerna och rennäringen behövs – och att turisternas okunskap är problematisk. –Det är en vanlig föreställning att jag som enskild människa inte stör någon. Men vi förstår inte att renen ser oss långt innan vi ser den och drar därifrån. Enligt Lisa Lindblom informerar personalen gästerna på stationen om hur de ska bete sig för att störa renen så lite som möjligt, där finns upptryckta informationsblad och inför säsongstart bjuds samebyn in för att förklara problematiken för de anställda. Men kanske kan STF göra ännu mer, säger hon, till exempel genom att anpassa den guidade verksamheten ytterligare. Lisa tar oss med ner till undervåningen på Storulvån. Här hänger svartvita bilder på samiska familjer i traditionsenliga 60 TURIST NR 1 2019 KANSKE ÄR DETTA KÄRNAN i den problematik som uppstått på flera ställen där de två näringarna renskötsel och turism möts. Att ett urfolks kulturs överlevnad ställs mot majoritetssamhällets välmående. Lägg därtill till den övriga lokalbefolknings intressen som kan krocka med rennäringen. Å ena sidan är samer en erkänd minoritet och renskötselrätten skyddad i lag. Å andra sidan har staten slagit fast att friluftslivet gynnar samhället på många sätt, och att ”tillgång till natur och framför allt en attraktiv natur är en av förutsättningarna för friluftslivet.” Dessutom ger den stadigt ökande turismen inkomster och skapar nya arbetstillfällen, inte minst i glesbygd. Turismen är också en allt viktigare inkomstkälla även för många samer – ofta i kombination med andra traditionella näringar som renskötsel eller samiskt mathantverk och slöjd. Även i Tjallingens sommarviste har familjer haft planer på övernattning och restaurang där fjällvandrare kan få inblick i den samiska kulturen. Men det skar sig, berättar Jonas Kråik. –Det finns inte tid att kombinera renskötsel med annan verksamhet. Dessutom tar det emot att bidra till exploateringen eftersom den hotar renskötselns existens. MER OM RENNÄRINGEN: • Det svenska renskötselområdet omfattar halva Sverige, från Idre till Treriksröset. • Samernas rätt till rennäring är skyddad av svensk grundlag, men bara den som är medlem i en sameby får bedriva renskötsel. • Cirka 10 procent av Sveriges samer är sysselsatta inom rennäringen och det finns cirka 4600 renägare i landet. • Samebyn är en ekonomisk och administrativ enhet som kan jämföras med en kommun. Samebyns ledning väljs av medlemmarna. • Området är uppdelat på 51 samebyar. • Samebyns rätt att hålla renar på ett visst område bygger på ”urminnes hävd” och regleras av staten. Länsstyrelserna bestämmer hur många renar en sameby får ha.