Turist 1
Fotografen Mikael Svensson plåtar sig själv i Ytt
re Bodane skärgård i Vänern. D ET FINNS EN TYP AV NATURUPPLEVELSER som är sällsynt svårfångad på bild: Ögonblicket när man blir golvad inför en storslagen vy, den hisnande wow-känslan när man blickar upp mot ett mäktigt vattenfall eller den lilla tagg av sorg just när solen försvinner för natten vid horisonten. Genom seklen har konstnärer försökt fånga sådana upplevelser i sina målningar. I dag är försöket möjligt för oss alla. Vi rafsar fram kameran eller mobilen. Vrider och vänder. Glömmer nästan att ta in det vackra – i jakten på bilden. För även om det där fotot knappast kommer att vinna något pris, så kan det åtminstone bli en selfie tagen med klädsamt rufsigt hår och (hyfsat) snygg vy i bakgrunden. Snart delbart på ens Instagram, med eller utan filter. Så att jag inte glömmer. Och för att visa att jag faktiskt var där. Att jag upplevde. Selfiekulturen delar opinionen. ”Ego och yta” säger belackaren. ”Ska det inte räcka att bara vara i stunden, måste man dela allt med alla hela tiden?” Men, invänder andra, om läckra foton i Facebookflödet får fler att vilja ta sig ut i naturen och verkligheten – då gör väl lite ego ingenting. SÅ FINNS DET DE SOM SATT I SYSTEM att fotografera vackra naturscener med sig själva i centrum – mitt i drabbande naturmiljöer, med hjälp av fjärrutlösare och kamerastativ. Mikael Svensson, naturfotograf med bas i Göteborg, jobbar 70 TURIST NR 1 2019 ”Jag hoppas att de som ser mina bilder ska känna det jag själv kände i den stunden” Mikael Svensson, naturfotograf ofta på det sättet. Han har just mejlat mig en bild på sig själv längst ut på en frostig brygga, tittandes ut över en stilla sjö vid soluppgång. För Mikael Svensson handlar det definitivt om att ”locka betraktaren till att göra egna utflykter”. –Jag vill försöka förmedla ögonblick i naturen, vackra platser. Man behöver oftast inte resa till andra sidan jorden, man kan hitta mycket i sitt närområde, säger han. Hur kommer det sig att du ofta placerar dig själv i bilden? –Det ger en extra dimension och gör det lättare för betraktaren att se storleksförhållanden i en landskapsbild. Den lilla människan i det stora landskapet. Kanske kan det också väcka ett sug från betraktaren, att där vill hen också befinna sig. ÄVEN JONNA JINTON, naturfotograf och bloggare, är ofta själv med i sina bilder – inte helt olik ett livs levande skogsrå där hon sveper fram över lingontuvor med sitt långa, blonda hår