Nollelva 1
Zara Larsson Midnight Sun Sverige levererar popmu
sik i världsklass. I alla fall om man ser till låtskrivare och producenter, här är vi verkligen bäst i klassen. När det gäller artister på den internationella scenen just nu så ser det inte lika hett ut som tidigare. En av dom som ändå håller flaggan högt är Zara Larsson. Hon har levererat bra under lång tid och verkligen etablerat sig i genren. Frågan är om nya plattan ”Midnight Sun” kan ge henne ytterligare en skjuts framåt i karriären? På nya skivan har hon samarbetat med bl a Helena Gao, Margo XS och brittiska MNEK (Dua Lipa, Måneskin) Tillsammans levererar de tio låtar där ”Midnight sun” och ”Pretty Ugly” just nu streamas mycket. Låtar som jag också tror har hygglig potential att bli poppis är ”Crush” och ”Blue Moon”. I övrigt så är nya albumet ganska intetsägande faktiskt. uktionen är schysst men låtarna är alldeles för svaga, för lika varandra och man blir snart trött när man inte hittar spår som sticker ut. Ja, då tappar man snabbt intresset. Nej, det här är inte en skiva som faller mig i smaken. Ett byte av producentteam i framtiden vore kanske inte helt fel? Varför inte vända blicken mot hemmaplan och anlita svenska producenter och låtskrivare. (JL) Visst, Zara levererar som vanlig grym sång och prod- The Divine Comedy Rainy Sunday Afternoon Det var på den tiden när man läste musiktidningar som Sound Affects. Tidigt 90-tal och det vällde fram hippa band som Blur, Oasis, Suede och Pulp. Jag läste en hyllning av ett nordirländskt band som hette The Divine Comedy och de fick följa med in i skivsamlingen av bara farten. Snart märkte jag dock att de inte lät ett dugg som alla de där britpopbanden utan var något helt annat. Orkesterpop för internationella playboys är nog den mest passande beskrivningen. Det stora genombrottet kom 1996 med albumet “Casanova” där frontfiguren Neil Hannon står i scarf och solglasögon på en båt i Venedig, vilket matchade perfekt med den elegant glamorösa musiken. Hajpen, åtminstone i Sverige, lade sig rätt snabbt men Hannon har fortsatt att släppa bra skivor och lite i skymundan har han fortsatt att behålla greppet om fansen och vad det verkar även hittat en del nya. Detta är trettonde albumet och Hannon håller fast vid arvet från Scott Walker och Burt Bacharach med tjusiga och flärdfulla arrangemang, även om detta album knappast tillhör det mest lättillgängliga och hitbetonade han gjort. Tvärtom är musiken lågmäld och melankolisk, med texter som känns mer personliga än tidigare. Inte det bästa han gjort, men här finns ändå många fina stunder värda att njuta av med en drink i handen och lätt vemodigt sinne. (TP) Mariah Carey Here for it all Jakob Hellman Slutet gott Det finns många stora gåtor i livet: vad finns inne i ett svart hål, hur kan ondska finnas i världen om Gud är god och allsmäktig och hur kunde Mariah Carey bli en av världshistoriens största artister? Hon har sålt över 200 miljoner skivor, vunnit mängder av musikpriser och haft 19 USA-ettor, vilket är rekord av en soloartist. Ja, hon har en tekniskt strålande röst men är ärligt talat rätt slätstruken både som artist och person. Skulle man gå runt på stan och be folk nämna några av dessa listettor, skulle de förmodligen bara komma på “All I want for christmas is you” och någon till. Vilka är hennes publik? Själv känner jag ingen som lyssnar på Mariah Carey, men de måste ju vara många med tanke på hennes framgångar. Men enda gången man hör henne hyllas är i Idol-uttagningar, känns det som. Nu är hon aktuell med sin 16:e platta, sju år efter “Caution”, och ni får gissa: tror ni hon gör sockersöt och utslätad r´n´b eller tror ni hon gör något nyskapande som utmanar och tar musikhistorien vidare? Rätt, det här är elva fullständigt harmlösa låtar som är perfekt producerade med Mariahs röst i fokus. Säkert jättebra som bakgrundskuliss på flotta restauranger, men lika ointressant och opersonligt som AI-musik. (TP) Mellan Hellmans första och andra album tog det 32 år så att det bara tog fyra år till det tredje känns som rena raketfarten. Bara nu inte titeln förebådar ett avslut på artistkarriären, för det vore snöpligt efter den efterlängtande återkomsten till offentligheten som fansen fått glädjas åt under senare år. I somras såg jag Hellman på Västerviks visfestival, men blev inte särskilt imponerad. Framförallt tyckte jag att musiken lät för “bra” och polerad. Charmen med honom har ju varit det aviga och skeva, och låter han lika putsad och felfri som alla andra blir hans unika uttryck ganska ointressant. Samma sak är det på “Slutet gott”. Hellman har fortfarande sin speciella röst och sångstil, men musikaliskt har han svårt att exaltera mig. Vi får mestadels softa gitarrvisor som kryddas med försiktiga pianotoner och lite annat smått och gott, men låtarna är oftast för vaga och konturlösa. Det låter för mjukt, tillrättalagt och duktigt, var är den där Hellmanska kantigheten som vi gillar? – Om jag måste beskriva det skulle jag säga att det är en lite mer intim ton i flera av låtarna. I övrigt är det väldigt välproducerat, säger sångaren själv och slår huvudet på spiken. För vem vill ha en välproducerad Hellman? (TP) NOLLELVA 47 Foto: Pressbild