Nöjesnytt Helsingborg 1
“JAG TRODDE ALDRIG JAG SKULLE SAKNA DEN KYLIGA IR
ONISKA BLICKEN” Kurt Cobain, våld och finanskris. I Förbannelsen gör Karin Pettersson upp med 90-talets politiska löften – och med sig själv. TEXT: Linn Koch-Emmery FOTO: Märta Thisner 90-talet ger sig till känna igen. Det platåsulade decenniet då internet grydde, rockstjärnorna var lite coolare och globaliseringen sågs som det som skulle frälsa oss alla. För Karin Pettersson, journalist och kulturchef på Aftonbladet, blev decenniet själva fonden för hennes vuxenblivande. Hon var femton när det började och tjugofem när det slutade. I Förbannelsen gör hon en personlig och politisk resa tillbaka till ett årtionde präglat av bländande optimism, kriser och ett politiskt skifte för att göra upp med en tid som satt sina spår. – Jag tror att vi måste förstå och göra upp med den tiden – vad som formade dess löften och svar – för att kunna ta oss vidare ur dagens problem, säger hon. Karin Pettersson växte upp med politiken in på skinnet. Hemmet var präglat av socialdemokratiskt engagemang via hennes pappa, och som barn följde hon ofta med på möten och demonstrationståg. Hon kunde sjunga Internationalen långt innan hon förstod innebörden. När hon senare började på Handelshögskolan i Stockholm hamnade hon i en helt annan miljö – långt från barndomens paroller. Där mötte hon en ny ideologi och en maktstruktur som kom att prägla hennes syn på politik. I boken försöker hon förstå både sitt eget val och de idéer och beslutsfattare som formas i den världen. – I efterhand kan jag tänka: Vad fan gjorde jag på Handels? Vad hade jag där att göra? Jag borde ha valt något annat – pluggat något jag faktiskt var mer intresserad av. Varför var jag så sugen på just den miljön? Men jag känner också en stor ömhet inför mig själv, den jag var då och de val jag gjorde, säger hon. Förbannelsen finkammar 90-talets politik genom Karins blick och minne. Efter examen hamnade hon på Finansdepartementet, nära finansminister Bosse Ringholm, och var redan som 20-åring en del av maktens maskineri på insidan. Därifrån såg hon det politiska decenniet breda ut sig: från den optimistiska starten, genom tron på marknaden som lösning och de nyliberala vindarna, vidare in i IT-boomens hetta och internets framväxt – ända fram till bubblan som sprack. I början var hon positiv till den tidens socialdemokrati och Göran Persson – hon såg sig själv som en del av det politiska projektet. Men med tiden började det skava och hon blev mer och mer kritisk till miljön hon själv var en del av att skapa. – I efterhand ser jag att ett slags skifte skedde kring finanskrisen, när jag började ifrågasätta de grundläggande antaganden som präglade 90-talet. Det blev ett uppvaknande. Jag kände hur glappet mellan min politiska analys och verkligheten växte. Varför var det viktigt att skriva om 90-talet, och varför just nu? – Jag tycker vi aldrig riktigt gjort upp med dess politiska löften och antaganden, trots att det idag är uppenbart att de svaren som gavs då inte fungerar. Det har varit en politisk resa, men också en personlig: jag har blivit äldre och är inte längre imponerad av det politiska språket, makthavare, ekonomer och deras svar. Jag känner mig mer kritisk till maktens språk, och det kommer nog ur mitt eget vuxenblivande som kvinna och som mamma. Idag värdesätter jag skörhet och tvivel mer än de kraftfulla svar som jag skriver om i boken. Hur har din inställning till politiken förändrats – vad är din syn på den idag? – I dag har jag återvänt till en mer konfliktorienterad syn. Jag tycker det är tydligt att olika intressen står mot varandra, och att för mycket makt nu är koncentrerad hos de stora kapitalägarna, företagen och techbolag. Jag tror inte längre att det finns lösningar som gynnar alla. Min syn på samhällsutveckling, historien och politiken har blivit mer marxistisk – det är den politiska resa jag har gjort. 14 | nojesnytthelsingborg.se