Nordens Tidning 1
samarbeten men det nordiska har en folklig förank
ring som unionen bara kan drömma om. Hur ska folkrörelseorganisationer som Föreningen Norden göra för att locka unga medlemmar i en tid av Facebook och Twitter? – Jag är verkligen inte rätt person att svara på frågan. Själv är jag förhållandevis dålig på att utnyttja sociala medier, troligen för att det i mina ögon fördummar många debatter. Att sociala medier är ett kraftigt verktyg för spridande av opinion är självklart, men om det är vägen till en generation av unga nordister är betydligt mer tveksamt. Upplevs fortfarande Sverige som en storebror i det nordiska samarbetet? – Utan att vara en stormakt är Sverige fortfarande storebror i den nordiska kultursfären, om man kan tala om en sådan – vilket jag vill hävda att man kan. Det är en politisk realitet sett till befolkningsmängd eller internationellt inflytande. Om det även gäller kulturellt tvistar de lärde. Klart är i alla fall att de nordiska länderna förhåller sig till vad som händer i svensk politik på ett sätt som inte sker omvänt i Sverige. Det leder inte bara till okunskap här hemma – till exempel för den finlandssvenskarnas utsatta situation i Finland – utan också en moraliserande syn på sådant som dansk kulturdebatt eller norska regeringskoalitioner. att intressera unga för samarbetsfrågorna ligger i den nordiska diskussionen över lag. Finns inte Norden som en prioriterad fråga på den nationella agendan, lär den knappast leta sig ned till ungdomsförbund, klassrum eller övrigt föreningsliv. Vad som gör mig oroad är att de växande stöveltrampsrörelserna önskar göra nordismen till sin egen. Det låter sig inte minst bevisas genom SDU:s försök att kapa FNUF. Nordismen är enligt min mening för viktig för att gå förlorad till en enskild politisk rörelse, allra minst missnöjespopulismen. Historikern Gunnar Wetterberg väckte tanken på en nordisk förbundsstat. Går den att förverkliga eller är det bara en dröm? – Ja, jag minns debatten och finner tanken intressant. I mina ögon skulle en nordisk förbundsstat kunna vara den balanserade medelvägen mellan nationalistisk isolationism och den europeiska superstat som efterfrågas i Bryssel. En globaliserad värld kräver transnationella Borde de nordiska länderna inom EU arbeta ännu mer intensivt tillsammans? – De nordiska länderna bör samarbeta mer intensivt tillsammans, även utanför EU. Den stora frågan är: Skulle ett mer djuplodat nordiskt samarbete utesluta ett medlemskap i EU? Jag vill mena att så inte är fallet, men det kräver ett EU som bygger på fri rörlighet snarare än statsbyggnation. Hur ser du på de nordiska ländernas samarbete med de tre baltiska länderna? Kan Norden gå ihop med Baltikum? – Den frågan är långt ifrån ointressant och tangerar den skotska självständighetsdebatten som pågår för fullt på andra sidan Nordsjön. Där vill separatisterna – bland annat – söka medlemskap i Nordiska rådet vid händelse av ett ja i årets folkomröstning. Tanken på en ”större” nordisk sfär är säkert lockande i en del ögon. Samtidigt kan man inte förneka att språket såväl har varit som är fortsatt en av de viktigaste orsakerna till den nordiska gemenskapen. Med baltiska eller skotska medlemmar skulle det förenande språket troligen bli engelska, vilken åtminstone i mina ögon framstår som en smula kontraproduktivt för nordisk sammanhållning. Det betyder dock inte att man ska stänga några dörrar för internationella samarbeten utanför Nordens gränser. Många unga tycker att nordiskt samarbete är mossigt. Varför har de fel? – Argumentet att något inte ligger i tiden har aldrig fallit mig i smaken. Jag tror det var poeten och akademiledamoten Bo Bergman som en gång skrev att: ”Med utveckling menas som bekant åsiktsförändring i en för bedömaren behaglig riktning”. Det är förstås en sanning med modifikation, men samtidigt talande för vår framtidsfixerade tillvaro. Jag tror, som redan nämnts, att det nordiska samarbetet är den balanserade medelvägen. Ett politiskt samarbete som tar hänsyn till det globala utan att bli rotlöst, som kan värna den så viktiga samhällsgemenskapen. Denna balansakt är en av seklets stora utmaningar och sammanfattningsvis är det en diskussion om vägval som inte har särskilt mycket med ålder att göra – därför är frågan om nordiskt samarbete allt annat än mossig. Hur kan de lokala Föreningen Nordenavdelningarna bli bättre på att skapa debatt och intresse för det nordiska? – Jag tror att lösningen stavas folkbildning. En väl vag lösning kan tyckas men den nordiska gemenskapens styrka ligger i dess folklighet. Så länge svenskarna känner sina nordiska grannar och vår gemensamma historia, finns alla förutsättningar för intresset växa fram naturligt. Tynande kunskap är det stora hotet mot nordismen i vår tid och där spelar skolan, men också civilsamhälleliga rörelser som Föreningen Norden, en avgörande roll för att motverka tendensen. – Trösten är att bildning är något man kan åtgärda och därför bör man vara hoppfull inför att den nordiska gemenskapen inte bara kan överleva utan också stärkas, även i globaliseringens omdanande tidevarv. BERTIL JOBÉUS nordens tidning nr 2 | 2014 9 FOTO: KARIN HERTZ