Svensk Vattenkraft 1
inte bara handlade om tillståndsplikten. Det sist
nämnda lagstiftningsarbetet handlade i grunden mera om att kodifiera och säkerställa att de bakomliggande direktiven för Natura 2000 områdena fick ordentligt genomslag i svensk rätt. Detta då Sverige under slutet av 1990-talet fick kritik för att direktiven inte var införlivade på ett korrekt sätt av, en kritik som framfördes av EU-kommissionen. Situationen liknar i mångt och mycket den som förelåg kring ramvattendirektivet, implementering ansågs inte ha gjorts på ett korrekt sätt. Dåvarande Regeringen ansåg dock i grunden att Sverige redan hade införlivat de bakomliggande direktiven men då kommissionen hotade med att dra Sverige inför EU-domstolen så valde man att genomföra ändringar. Men den här bakgrunden är viktig, att Sverige redan ansåg sig i praktiken ha genomfört reglerna spelar solklar roll för hur man ska se på den efterföljande lagstiftningen. Regeringen anför exempelvis följande på sid. 38 i aktuell proposition (2000/01:111): ”Utgångspunkten i detta ärende är att den svenska lagstiftningen redan ger det utrymme som krävs och att myndigheterna tillämpar bestämmelserna på ett sätt som är förenligt med art- och habitatdirektivet och fågeldirektivet. Bestämmelserna om särskilda skydds- och bevarandeområden bygger på förutsättningen att myndigheterna positivt verkar för att bevara miljön i områdena och ingriper mot sådana miljöhot som direktiven syftar på. […] Även om lagstiftningen alltså utgår från att myndigheterna på traditionellt vis tillämpar bestämmelserna i noggrann överensstämmelse med deras syfte, finns det inga garantier för att myndigheterna kommer att upprätthålla det skydd som direktiven föreskriver. En sådan tillämpning är inte obligatorisk. Detta är kärnan i kommissionens kritik.”. Det nu ovan angivna är enligt undertecknads uppfattning den enda utgångspunkten som man kan ha när man ska förstå övergångsbestämmelsen och hur lagstiftaren tänkte. För om vi utgår från att man såg det som att det inför regelns införande redan var så att alla verksamheter, genom myndigheternas tillsyn, redan var i linje med Natura 2000 reglerna så är skrivningarna om övergångsbestämmelserna fullständigt logiska. För på sid. 49 i propositionen anges: ”Utgångspunkten för detta ärende är, som tidigare berörts, att det nuvarande regelverket har tillämpats på ett sätt som är förenligt med direktivens krav. För26 SVENSK VATTENKRAFT #2 2021 slagen syftar till att göra kraven tydliga i den svenska författningstexten. Syftet är därför inte att de nya bestämmelserna skall medföra att varje verksamhet som redan pågår måste underkastas en ny tillståndsprövning. Med förslagen avses att med hjälp av regelverket kunna tvinga fram de bedömningar och beslut som behövs för att direktivens krav skall få effekt. Miljöbalken lägger ett stort ansvar på den som bedriver verksamheter eller vidtar åtgärder som kan påverka miljön. Den som avser att vidta en åtgärd eller starta en verksamhet eller ändra den måste tänka efter och förvissa sig om att den tänkta verksamheten eller åtgärden är förenlig med de olika miljöskyddsbestämmelserna. De föreslagna lagändringarna återspeglar detta. Myndigheternas ansvar är också ofrånkomligt. Förslagen ger uttryck också för detta. Med tillståndskraven tvingas såväl verksamhetsutövare som tillstånds- och tillsynsmyndigheter att göra de bedömningar som behövs för att inte bryta mot gällande krav. Det är viktigt att det arbete som redan har utförts för att få fram ett fungerande Natura 2000-nätverk kan fortsätta i ett bra samarbete mellan myndigheter och berörda markägare. Detta intresse kan tillgodoses utan att direktivets krav åsidosätts. En övergångsbestämmelse bör utgå från att pågående verksamheter normalt redan har bedömts i enlighet med direktivens krav eller att en sådan bedömning pågår. För verksamheter som påbörjats innan lagändringarna trätt i kraft bör därför inte krävas att tillstånd söks enligt 7 kap. 28 a §. Däremot finns en möjlighet för tillsynsmyndigheten att ingripa om en pågående verksamhet i undantagsfall skulle kunna leda till att skyddet inte tillgodoses. För att säkerställa att direktivens krav kommer att upprätthållas, bör uttryckligen slås fast att myndigheterna måste verka aktivt för att eventuella brister skall åtgärdas. Regeringen avser att med stöd av befintliga bemyndiganden i miljöbalken föreskriva att tillsynsmyndigheterna skall förvissa sig om att direktivens krav är uppfyllda”. Det nu ovan sagda från förarbetena anser jag leder till följande slutsatser: 1. Lagstiftningen vid införandet av tillståndsplikten för Natura 2000-områden handlade aldrig enbart om frågan om tillståndsplikt. Lagstiftaren vägde in alla upptänkliga frågeställningar såsom genomförande och konsekvenser för pågående verksamheter. Och tanken är då glasklar, tillståndsplikten träffar endast fall där pågående verksamheter ska ändras, nya delverksamheter ska startas eller liknande. Bedrivs verksamheten på exakt samma sätt som innan tillståndsplikten infördes så krävs ingen prövning. I de fallen faller istället ansvaret primärt på myndigheterna att genom tillsyn se till att verksamheter förhåller sig till reglerna om Natura 2000. Detta medför i sin tur ett skydd för dessa verksamheter genom övergångsregeln mot att reglerna används för att negativt påverka att verksamheten kan fortsätta. 2. Lagstiftaren har utgått från att myndigheterna har tillsett att alla pågående verksamheter som ligger nära Natura 2000-områden bedriver sin verksamhet på ett sätt som inte negativt inverkar på området. Detta måste rimligen innebära att lagstiftaren har klargjort att alla eventuella konflikter, både historiskt och i framtiden, som inträffar med pågående verksamheter är myndigheternas ansvar. Det är deras ansvar inom ramen för sin tillsyn att se till att Natura 2000-områdenas bevarandeplaner inte kolliderar med pågående verksamheter. Kan de inte detta har myndigheterna inte skött sitt jobb. 3. Om man fortsätter det under punkten 2 angivna resonemanget så blir det enda rimliga följden att alla verksamheter som var i drift innan ett särskilt Natura 2000-område skapades och även fortsatt bedriver samma verksamhet inte kan hållas ansvariga för eventuella diskrepanser mellan bevarandeplanerna och pågående verksamheter. Detta är ett statligt problem som beror på att länsstyrelserna inte i tillräcklig grad vid bildandet av Natura 2000-området har beaktat den pågående verksamheten. Detta kan aldrig hållas emot verksamhetsutövaren utan handlar om dåligt baserade beslut vid inrättandet av Natura 2000-området. Den enda logiska konsekvensen av angivna punkter är att aktuell bakgrund måste få återverkningar i framförallt HaV:s arbete med kommande vägledning och överlag måste det ifrågasättas om det ens är möjligt att sammanföra bevarandeplanerna med MKN för de vattenverksamheter som har pågått längre än den 1 juli 2001 på det sätt som nu verkar övervägas. Det måste med andra ord till en omfattande omvärdering av grundförutsättningarna för Natura 2000 frågan när det gäller vattenverksamheter, något annat är i grunden orimligt. Viktor Falkenström, styrelseledamot SVAF, advokat