Ulrika Karlsson-Arne DAGESTAN TUR TIPS • Lägg ner
lite extra tid på att skjuta in vapen och kikarsikte med rätt ammunition för ändamålet. Här finns hjälp att få av duktig personal runtom i jaktbutiker. • De olika ballistikapparna som finns är också värdefulla. • Provpacka även din utrustning hemma i god tid före avresa, plocka bort all onödig vikt, du vill klättra/vandra så light som möjligt! • Träna på att gå i stadiga kängor i stenig och brant miljö, uppför och nedför. Några timmar på en hästrygg skadar inte heller. stanna upp och vrida huvudet och kroppen lite, så jag får aningen bog och bredsida att skjuta på. Det känns som en evighet innan läget infinner sig, jag släpper skottet omedelbart och en död Dagestan Tur ramlar nerför bergssidan. Den kilar in sig lite halvt bakom en glaciärliknande snöhög. – Du stannar här, det inte riktigt säkert att ta sig ner dit, säger Dina genast. Han fortsätter att förklara att de kanske kommer få problem att få fatt på trofén och jag svarar att det absolut inte är viktigt för mig, jag är mer bekymrad över allt det köttet som vi inte vill gå miste om, till byborna. Jag hinner somna på den lilla klippavsatsen, ligger ihopkurad alldeles ensam och solen gassar men vinden fläktar. Dina och Huseyn kommer tillbaka efter tre timmar, kött och horn är med, dom har jobbat hårt. Vi pratar snabbt ihop oss om vi ska äta något men nej, vi tappar snabbt dagsljus om vi inte börjar vår klättring tillbaka till tälten på andra sidan den höga bergstoppen. Jag tar täten. På kvällen serveras stekt hjärta på lilla gasolköket, en sådan där måltid som är värt mer än alla Michelinstjärnor i världen. Vi sitter tysta i guidernas tält när vinden viner utanför, jag är så trött och slutkörd men så himla glad. Det är svårt med språket men plötsligt säger Dina: - You on Facebook? Jag ler och svarar yes, jag har ingen täckning just där men skriver ner min sida och tar Instagramkontot foto av min Swedishvenatrix i anteckning i min Iphone, Dina ett telefon, vi löser kommunikationen på vårt lilla udda sätt. Nästa dag packar vi snabbt ihop och lastar hästarna, färden blir lång och tuff, både uppför och nerför och jag är på gränsen att inte orka gå. Vissa partier är så branta så jag inte ens kan hålla i hästen, den får helt enkelt gå före mig, jag tappar balansen annars. Får bita ihop och ta det väldigt sakta, men jag är envis. Har jag lyckats ta mig hit och dessutom lyckats skjuta en tur, då ska jag banne mig ner också. Vyerna är magiska och jag stannar upp flera gånger och bara njuter av att dra in luften i mina lungor och blicka ut över bergen. Jag är faktiskt lite småstolt över mig själv, en helt vanlig tjej från en småstad i Sverige som lärt sig jaga den långa tuffa vägen alldeles själv. Jag är oerhört glad i livet och sätter värde på varje dag. För jag vet att 14 JAGUARMAGASINET.SE | NR.10 ÅR 2019