Svensk Vattenkraft 1
Vad gäller för anläggningar där kraften från vatt
net tillvaratas direktverkande, ej via generator och elektrisk ström? BAKGRUND Kraven på en kraftverksägare att ha moderna miljövillkor framgår av 11 kap. 27 § Miljöbalken. Regeln är själva grundförutsättningen för de kommande omprövningarna av vattenkraften då den klargör att vill man fortsätta sin verksamhet så måste man ha moderna miljövillkor i ett modernt tillstånd. Ett av de styrande villkoren för denna regel, det som på juristsvenska betecknas rekvisit, är att det ska vara frågan om tillståndspliktig vattenverksamhet för produktion av vattenkraftsel. Det sistnämnda begreppet är således centralt då det direkt anknyter till kopplingen mellan vattenverksamheten och vad som ska bli effekten av denna verksamhet och som i sin tur kräver moderna miljövillkor. Begreppet vattenkraftsel är således direkt styrande för vem som måste ha moderna miljövillkor. För merparten av Sveriges vattenkraftverk vållar detta inte några större tveksamheter, produktionen av el är skälet till att vattenreglering pågår och avses pågå. Men för vissa mindre vattenverksamheter finns det fall där det inte finns någon möjlighet till produktion av el men där kraften ändå har och fortsatt kan tillvaratas. Det handlar om anläggningar där kraften från vattnet överförs direkt till maskiner såsom kvarn, såg eller liknande. Även om en turbin finns så kan kraften via remmar eller liknande överföras direkt till mekanisk kraft. Frågan som nu har uppstått för dessa verksamheter är, vad gäller för dessa? För parallellt med rättsutvecklingen kring vattenverksamheter som producerar vattenkraftsel finns även en praxis kring anläggningar som inte producerar kraft. D.v.s. dammar som idag inte producerar någon vattenkraftsel. Dessa anläggningar har inte tillgång till den nationella planen och har därför nekats att vara med i denna. Med stöd i äldre rättigheter såsom urminnes hävd kan den aktuella typen av anläggningar, åtminstone än så länge, hamna i ett sorts mittemellan läge. Detta då införandet av 5 a § i lagen om 14 SVENSK VATTENKRAFT #3 2021 införande av Miljöbalken medför att äldre rättigheter ges en med tillstånd enligt Miljöbalken liknande status. I praktiken innebär denna att kan en dammägare styrka sin äldre rättighet och visa att dämningen idag pågår i huvudsaklig överensstämmelse med hur den alltid har gjort så kan inte länsstyrelsen kräva tillståndsprövning. Då är dammen i linje med gällande rätt och således fullt ut laglig. Om det kommer att vara på detta sätt för evigt är direkt oklart men just nu råder detta läge. En dammägare som inte kom med i den nationella planen har därför i grunden att välja mellan att på egen hand försöka ompröva verksamheten eller genom nyprövning få tillstånd till produktion av el. Alternativet till detta är i dagsläget att skrota planerna på att utvinna el och istället bara luta sig emot sin äldre rättighet. Detta kan då möjliggöra fortsatt vattenreglering vid dammen och medföra rätt ha kvar alla anläggningsdelar i väntan på att ett annat rättsläge kan tänkas uppkomma. De som äger anläggningar som kan utvinna kraften ur vattnet genom direktverkande anläggningar utan att gå via en generator hamnar då i ett potentiellt mittemellan läge. Man producerar ingen vattenkraftsel men utvinner ändå kraften. Måste man då ha moderna miljövillkor eller inte? Det är det som denna artikel försöker att reda ut. BEGREPPET VATTENKRAFTSEL När de nya reglerna om omprövning av vattenkraften infördes medförde detta att regler som saknar tidigare motstycke skapades. Systemet med en nationell plan och omprövning av de äldre rättigheterna är helt nya företeelser inom svensk vattenrätt. Redan på ett väldigt tidigt stadium i lagstiftningsarbetet klargjordes att de nya reglerna inte avsåg att träffa alla vattenverksamheter. Det ansågs för omfattande utan det lagstiftaren ville i just detta fall var att säkerställa att alla Sveriges vattenkraftverk fick moderna miljövillkor. Detta som ett sätt att adressera de frågeställningar om äldre rättigheters status, miljökvalitetsnormer för vatten och EU:s ramvattendirektiv i ett enda lagstiftningsärende. En begränsning av vidden av vad kravet på omprövning egentligen omfattar behövde då införas och det är på detta sätt som begreppet vattenkraftsel kommer in i lagarna. Begreppet vattenkraftsel är helt nytt, det har aldrig funnits en liknande definition i någon version av lagar kopplade till vatten. Exakt var begreppet kommer ifrån är i dagsläget oklart men det förekommer första gången i den PM som föregick propositionen till dagens regler. PM:en betecknad Vattenmiljö och Vattenkraft togs fram av Miljödepartementet och var i sin tur till stor del en effekt av 2016 års Energiöverenskommelse. I PM:en anges på sid. 118 följande: ”I energiöverenskommelsen anges att Sverige ska ha moderna miljökrav på svensk vattenkraft som gör att Sverige lever upp till EU-rätten och dess krav på vattenverksamheter. De vattenverksamheter som avses i energiöverenskommelsen är sådana som syftar till att ta vara på den kraft som finns i vattnet för att producera vattenkraftsel. Energiöverenskommelsen innebär att verksamheterna ska ha moderna miljövillkor”. I denna skrivning sägs alltså klart att begreppet vattenkraftsel enbart syftar på de elproducerande anläggningarna i landet, det är dessa som har betydelse för energisystemet och som är fokus för Energiöverenskommelsen. Sistnämnda överenskommelse kom sedermera att brytas och har idag ingen egentlig status. Men lagstiftningsarbetet fortsatte och i den efterföljande propositionen 2017/18:243 angavs ett liknande synsätt när begreppet vattenkraftsel skulle definieras. På sid. 80-81 i propositionen anges i princip identiska skäl till införandet av begreppet vattenkraftsel och här anges också den definition som numera är gällande: ”Med vattenverksamhet för produktion av vattenkraftsel avses i detta lagstiftn