Svensk Vattenkraft 1
Gynnar NAP-en och moderna miljötillstånd intresse
organisationer? Vi har i många år vetat om att vattenmyndigheterna gynnat sportfisket på bekostnad av förnybar och nästan helt koldioxidfri elproduktion. Att så är fallet har nu kommit på pränt. Vattenmyndigheternas samrådsmaterial har varit ute på remiss. I punkten 10.2 ang. Viktiga frågor och särskilda utmaningar står det ”Miljöanpassningen är av stor vikt för den biologiska mångfalden och för sportfisket.” Resultatet av remissrundan har inneburit en skarp och välgrundad kritik från i stort sett alla remissinstanser. Även om man i andra sammanhang nämner vattendragen som en rekreationskälla är det enbart sportfisket som preciseras. I så gott som alla s.k. vattendragsrestaureringar talas om att skapa lekbottnar avsedda för ökad laxproduktion. Sportfisket är den troliga orsaken till vattenmyndigheternas rivningsiver. När man talar om nedsänkning av dämmen innebär det att man tar hål ner till grundstenarna i de gamla kvarndammarna, så att det vatten som tidigare bräddat över på en sträcka av kanske 50 meter nu trängs ihop för att släppas ut på en bredd av 4 – 5 meter. Det ger en spolningseffekt, som sköljer bort det finkorniga sedimentet, och vips har man skapat en lekbotten med grovt grus och mindre stenar lämplig för laxarters reproduktion. Det man inte tänkt på eller, ve och fasa ignorerar, är att man i lika stor utsträckning förstör ål-habitat. Som jag i tidigare artiklar påtalat är det finkorniga sedimentet nödvändigt för att ålen ska klara de många övervintringarna. Men det utgör även ett gömsle vid födosök och under dygnets ljusa timmar för den helt nattorienterade fisken. Den sänkta vattennivån i dammarna utgör också ett hot mot ålens överlevnad. Ålen är mycket temperaturkänslig. Minskade vattennivåer och volymer utgör en större fluktuation av vattentemperaturerna så att ålen riskerar att frysa ihjäl eller dö av för varmt vatten. (1) Det är framför allt de gamla vattenverksamheterna (många gånger 3 – 400 år gamla) som är av största intresse för vattenmyndigheternas ”Miljöanpassning” och rivningsiver. Jag vill påstå att det är anläggningar som varit miljöanpassade ända sedan den dag de uppstod, och hela tiden kunnat uppvisa biologisk mångfald. Såväl ål, lax och andra marina varelser har hela tiden vandrat i vattensystemen (helt utan ålyngelledare och fisktrappor). Dammarna ger upphov till många olika strömförhållanden, som i sin tur skapat förutsättningar för flera olika arter och inte enbart för vandringsbenägna fiskar. Runt dammarna har också platsbundna biotoper uppstått. Vid Ugerups mölla ser man t.ex. kungsfiskare, forsärla, strömstare och häger, samt flera fladdermusarter. Många av dessa är direkt beroende av dammen för sin existens. Biotoperna är mycket känsliga och därför kan minsta ingrepp utgör ett hot mot dem. Under en ca treveckorsperiod, när ån i övrigt var isbelagd, fann ett 50-tal gräsänder en fristad i den öppna kvarnrännan vid Ugerups Mölla. Dammarna utgör också en rastplats för migrerande sjöfåglar, där de efter lång flygfärd kan stanna till och vila upp sig ett par dagar. SVENSK VATTENKRAFT #3 2021 7