Svensk Vattenkraft 1
Natura 2000-områden, borde man kanske fördröja de
m tills vattenmyndigheterna har tillräckligt kunskapsunderlag för att säkerställa att åtgärderna inte blir en chanstagning. KULTURMILJÖER. Många av de äldre vattenverksamheterna har varit föremål för kulturhistoriska värderingar. Ibland kan man fråga sig till vad nytta. Om vattenmyndigheterna får råda är det enbart kulturhistoriska anläggningar av riksintresse som går fredade. Man ska med andra ord ha en sorts museala vattenanläggningar på riksnivå. Kulturhistoriskt högt värderade anläggningar på det lokala planet tycks inte vara ett vitten värt. Många hembygdsföreningar flyttar kvarnar och med såväl ekonomiska medel som ideellt arbete återuppför dem vid en liten harmlös bäck. Inte ens där får de vara i fred. Vid den lilla Mörkavadbäcken i Gärds Härads hembygdspark har föreningen låtit återuppföra Lillehems kvarn. Nu vill länsstyrelsen göra en fiskväg så att 90 % av flödet går i fiskvägen och 10 i fallet (5). Under torrperioder kommer fallet att vara helt torrlagt. I nåder får man lov att stänga fiskvägen vid arrangemang som har knytning till kvarnen eller bäcken efter förfrågan hos vattenmyndigheten. Vad är löftet värt sedan åtgärden är genomförd? Återigen tycks det vara landsbygden som får stå tillbaka för mera centrala anläggningar. För inte är det väl så att riksintresset i de riksintressanta vattendragen även omfattar högt värderade kulturhistoriska anläggningar? De fanns ju där redan då vattendraget klassades som riksintressant, och är kanske upphov till etableringen av en del av de arter som utgör underlag för klassningen. LOKALA OBSERVATÖRER. Istället för att vattenmyndigheterna skuldbelägger verksamhetsutövarna i strävan att motivera utrivning av dammar borde de tillvarata den erfarenhet som dessa besitter efter långvarigt iakttagande Referenser; 1. Perola Nordberg, Ålens biologi i boken ”Ål från Sargassohavet till gillesbord”. 2. Sebastian Irminger, Sweco Environment, Vattenverksamhetsutredning-konsekvensanalys 3. MSB; Rapport nr 7; Översvämningskartering utmed Helge å. 4. Länsstyrelsen Skåne, Dnr; 511-10132-2018; ”Handlingsplan för grön infrastruktur”. Insatsområde 8 ”Vattendrag och sjöar” sid 48. 5. Gärds Härads Hembygdsförening; Gärdsingen 2020:5 6. Olle Månsson, Länsstyrelsen Kristianstads län VI 829-1-69, 1180 7. Länsstyrelsen Skåne, Kävlingeåns-Löddeåns fvo; ”Förstudie avseende utvandringslösningar för havsöring och ål förbi kraftverken i Kävlingeån” sid. 21 – 22. SVENSK VATTENKRAFT #3 2021 9 av vattendrags förändringar. För snart 52 år sedan upptäckte jag att en stor fiskdöd inträffat i Vramsån. Efter ett häftigt sommarregn öppnade jag ålkistan i hopp om att fånga lite ål. När jag skulle vittja morgonen därpå fann jag kistan knökfull med död fisk. Det låg också död fisk i strandkanterna. Jag kontaktade hälsovårdsbyrån i Kristianstads kommun, som samma förmiddag skickade ut två hälsovårdsinspektörer. Tillsammans kunde vi redan samma eftermiddag hitta källan till fiskdöden och stoppa fortsatt utsläpp. Orenat vatten från en derivatfabrik, som släpptes ut i Vramsån, gjorde att syret i vattnet bands och fiskarna dog av syrebrist (6). Flera hundratals laxar och havsöringar dog och utsläppet har gjort att laxstammen i Vramsån ännu inte hämtat sig. Skadan hade varit ännu värre om utsläppet inte stoppats i tid. Denna minskning av laxpopulationen är något som ingår i vattenmyndigheternas ständiga svartmålning av den småskaliga vattenkraftens fiskmortalitet. Man skulle istället kunna tacka för att mitt naturintresse ledde till en tidig upptäckt och därmed minimering av skadan. När jag i början av detta millenium kontaktade länsstyrelsen i Skåne för att berätta om mina upptäckter av svampangrepp på laxfiskar märkte jag inte samma snabba rektion, som vid min anmälan om fiskdöd, ca 30 år tidigare. Jag vet inte om något gjordes åt min rapport. I varje fall fick jag ingen feedback. Mina iakttagelser är inte på något sätt unika. Vi är åtminstone ett par tusen observatörer vid olika vattendrag, som med sinnena syn, hörsel och lukt intakta skulle kunna utöva den visuella marina tillsyn som vattenmyndigheterna ignorerar. Jag tror att sådana observationer skulle gynna fisket (alla arter och inte enbart de migrerande) betydligt mer än vad utrivna dammar kan göra. Ett sådant samarbete kan naturligtvis inte fungera så länge vattenmyndigheterna misstänkliggör oss och betraktar oss som miljöbovar. De till och med pådyvlar våra anläggningar en fiskmortalitet som dessa inte ens är i närheten av, vilket också myndigheternas egna undersökningar påvisat (7). VATTENMYNDIGHETERS OHÖRSAMHET. Trots att riksdag och regering ett flertal gången beslutat att de undantag, som EU-rätten medger, ska utnyttjas full ut, syns ingen förändring i vattenmyndigheternas inställning. När det till exempel gäller klassning som kraftigt modifierat vatten ser myndigheten inga nya vattenförekomster som uppfyller kriterierna. Man hävdar att det inte finns underlag som visar på ”att det finns skäl att tillämpa mindre stränga krav”. Det är som om de inte uppfattat att kravnivån sänkts utan visar sin ovilja att följa våra demokratiskt valda ombuds intentioner. Det är inte bara dessa ombud man trotsar. Man går mot hela svenska folkets vilja när en SOM-mätning år 2020 visar att 82 % är positivt inställda till vattenkraften varav 51 % mycket positiva. Samtidigt är 3 % negativt inställda varav 1 % mycket negativt. Ungefär samma fördelning har tidigare mätningar uppvisat. Vattenmyndigheterna kan knappast vara okunniga om svenska folkets inställningar till vattenkraften, men väljer att trotsa folket så väl som dess valda ombud, i strävan att uppfylla sportfiskets önskemål. Kanske beror det på att alltför många med just det specialintresset finns med i berörda myndighets toppar, och att de istället för att meddela jäv i samrådsfrågan, använt den för att gynna egna intressen. Även om företeelsen inte kan jämföras med Belarus´ flygplanskapningar så får man väl ändå anse att ländernas snarlika folktrots är nära besläktade. Vi har därmed tagit ett stort kliv närmare den teknokratdiktatur som Håkan Juholt varnade för. Gunnar Olsson, Ugerups mölla.