Nordens Tidning 1
Hållbar turism en framtids Hållbarhet Nyligen vis
ade den färöiska televisionen, Kringvarpið, en dokumentär från Mykines, den branta ön längst i nordväst. I den enda bygden finns tio fastboende, flera hus står tomma, men för andra sommaren i rad har ön haft 12 000 besökande. F ärjan dit tar 84 personer och kan göra flera turer om dagen när sjön är lugn så att det går att komma iland. Turisterna lockas av lunnefåglarna och söker sig ut på näset där deras bohålor finns. En smal stig som öborna gått i århundraden bli allt bredare och fågeln som återkommer från havet med tobis i näbben åt sin enda unge vågar sig inte fram till bohålan. Förr gick last- och passagerarfartyg från Köpenhamn till Färöarna. Den färöiska färjan Norröna far sedan 2003 mellan norra Jylland, Tórshavn och östra Island. Flygtrafiken har utvecklats med en längre landningsbana på Vágar, bättre teknik och många avgångar åt olika håll. Arbetspendling har länge varit en nödvändighet och går allt lättare. Svenska resenärer har skrivit om sjösjuka och svårt väder, men också om det traditionella arbetsliv med lantbruk och fiske som ännu rådde vid mitten av 1900talet. De har fängslats av ljuset, skönheten och den stora gästfriheten. En del har sedan alltid burit med sig drömmen om att återvända. På 1960-TaleT kom ett fåtal turister som togs emot av den outtröttlige ledaren för turistbyrån i Torshavn. Själv studerade jag folklivsforskning och försökte sätta mig in i språket och vardagslivet. Även då arrangerades några gruppresor från Sverige och Samfundet SverigeFäröarna bildades 1973 efter en sådan resa. Föreningens syfte var och är att öka kontakterna mellan länderna och sprida kunskap om öarna i Sverige. Föreningen står bakom ett antal mycket lyckade gruppresor med kulturhistorisk inriktning, men den största insatsen ligger i dag i hemsidan. Tanken är att den som kommer förberedd har stor möjlighet att förstå och uppleva något annorlunda, få nya erfarenheter och det allra viktigaste, personliga möten. 8 nordens tidning nr 4 | 2017 Turistorganisation och lokala turistbyråer har utvecklats, broschyrer trycks med otroligt fina bilder och vettiga upplysningar om bäddar, mat, utflykter och festivaler. Reklamkampanjer i utlandet och en utmärkelse till en gourmetrestaurang gör sitt för att öka intresset utifrån. Troligen påverkas resandeströmmen också av att andra resmål redan är förbrukade eller har blivit för oroliga. Kryssningsfartyg konkurrerar med mycket låga priser. En dag såg jag staden Klaksvíks gator märkligt fulla med folk. Då hade redan alla öarnas bussar kört iväg på utflykter med många av fartygets 4 000 passagerare. (Klaksvík har färre än 5 000 av öarnas 50 000 invånare.) Den TiDigare rännilen av resande har bestämt varit en hållbar turism. Den har inte nämnvärt stört vardagslivet. De nya formerna med stora grupper som snabbt ska avverka de mest sevärda platserna är mer problematisk. Hur ska turisterna förstå att det är farligt att ta en selfie vid stupet till det blånande havet? Att de stör det fågelliv de kommit för att se? Eller att invånarna känner sig som i bur när de sitter vid matbordet och blir fotograferade genom fönstret?