Nöjesnytt Växjö 1
MÅNADENS PROFIL ANDRÉ ANDERSSON Text: Jonas Gusta
vsson Foto: Jonas Ljungdahl Resan från uppväxten Drättinge – som han själv beskriver som en by med fem, sex hus, cirka 15 invånare och 300 kossor – utanför Braås till att bli en av världens bästa innebandyspelare har gått snabbt för André Andersson. Växjö Vipers-forwarden har varit ett permanent inslag i toppen av poängligan i SSL (högsta serien i Sverige) den här säsongen och blev nyligen uttagen i landslaget. Eftersom Sverige är världsledande i innebandy så betyder det att André just nu är en världens främsta. – Ja, jo, när du lägger fram det på det sättet så är det ju så. Det är inget som jag tänker på, även om det är häftigt att höra det. Jag tränar varje dag för att bli bättre, svårare än så är det inte, säger André Andersson. Svaret är talande för den sympatiske, glade och talangfulle 21-åringen. Det finns en stor ödmjukhet men också ett driv och en vilja att bli bäst. Det är dock först de senaste två åren som han insett hur bra han kan bli och att det krävs mycket träning för att nå toppen. Fjolåret blev ett uppvaknande. – Det var efter halva säsongen ifjol som det klickade. Jag förstod vad som krävdes för att ta nästa steg inom innebandyn. Sommarträningen inför i år var en nyckel. Jag la om kosten, tränade hårt och lärde mig mycket om min kropp. Det är anledningen till att det gått så bra i år, berättar han. – Jag har fått med mig ganska mycket gratis inom innebandyn men det går bara leva på till en viss gräns. Det krävs träning också vilket jag insett nu. “JAG HAR ALDRIG VARIT NÅGON ARBETSNARKOMAN, MEN MAN MÅSTE BLI DET FÖR ATT LYCKAS”. Träningen har gett resultat, vilket är otroligt kul. Jag är snabbare än någonsin. Vinnarskallen har dock alltid funnits där. – Jag älskar att vinna. Det har alltid brunnit i mig. Samtidigt hatar jag att förlora. Jag tror det är samma hos nästan alla som sysslar med elitidrott. Det spelar ingen roll vad det handlar om, jag vill göra flest mål, slå snyggast passningar. Jag är aldrig nöjd utan strävar hela tiden högre. Att det skulle bli en innebandykarriär var dock inte givet trots att det finns innebandy i släkten. Hans pappa har spelat på hög nivå och hans mammas bröder har också spelat. André började spela ishockey i Åseda i femårsåldern och kom i kontakt med innebandyn först i tolvårsåldern. – Det var kusinen som drog med mig till Rottne. Jag trodde inte innebandy var något för mig men det var det roligaste jag gjort i mitt liv. Allt var enklare än hockeyn och sporten gick snabbare vilket passade mig. Jag blev fast direkt. Därefter gick allt snabbt. André debuterade i herrlaget i Rottne redan som 14åring, flyttade sedan till Öjaby för att spela i juniorallsvenskan, och hamnade sedermera i Vöikers vilket blev öppningen till Växjö Vipers där han debuterade mitt under säsongen 2012/13, samma år som klubben gick upp i högsta serien. Jag får mycket förtroende och det är många som ser upp till mig. Det är inget man får uppleva var som helst. Fördomarna om innebandy som låtsassport och gympauppvärmning har försvunnit, menar André Andersson. – Någon gammal gubbe kan väl komma fram och säga att man inte får röra varandra i innebandy, men annars hör man inte mycket. Inte längre. Det finns fördomar om alla sporter. Jag tycker inte hockeyspelare har något spelsinne till exempel, det är ju min fördom. Fler och fler får upp ögonen för innebandyn och förstår hur sporten fungerar. Växjö har blivit en stor innebandystad och genom sina framgångar har André Andersson blivit en förebild för många. Men det är inget som stigit honom åt huvudet. När han beskrivs av andra så är ordet ”snäll” frekvent förekommande. – Jag vill behandla andra som jag vill bli behandlad själv. Jag är mån om nära och kära och de jag umgås med, speciellt familjen. Det kanske kommer av att jag är uppvuxen på landet där familjen alltid varit viktig, säger André. Att han trivs på landet är tydligt. – Jag är hemma i byn flera gånger i veckan och tycker det är underbart. Jag är ingen storstadskille även om jag bor i centrum i Växjö nu. Hemma i Drättinge är det inga snöplogar som väcker mig på morgonen utan vill man skotta får man göra det själv. Jag gillar det, säger han och ler stort. – Jag har alltid sommarjobbat på gården. Klippt gräs, målat, hjälpt till. Haft bra folk runtomkring mig som alltid ställt upp. Att ställa upp för andra är något han tagit fasta på själv också. Han gillar kändisskapet som innebandyn fört med sig. Han känner ett ansvar som förebild, men njuter också av att ge av sin tid till andra. – Jag älskar uppmärksamheten. Det har del i varför jag håller på, att det jag gör uppskattas. Det är jättekul att vara en förebild. Det har blivit lite av min grej att Nu är han en ledande spelare i världens bästa liga. Men det innebär ingen glamourös proffstillvaro. – Jag jobbar 75%, men ambitionen är att kunna gå ner mer i arbetstid när jag skriver nytt kontrakt nästa år. Jag är nere på detaljnivå i innebandyn nu och mer individuell träning är nästa steg för mig, men då krävs också tid, säger André. – Att vara innebandyspelare på elitnivå är krävande. Du ska sköta ditt civila jobb och göra ditt bästa där, sedan ska du vara bäst i en elitidrott också. Det får offras en hel del. Jag tror vi tränar mer än hockeyspelarna som tjänar multum men att vi också hinner jobba säger mycket om oss innebandyspelare, vilken vilja och vilket driv det finns. “NÅGON GÅNG I LIVET HOPPAS JAG KUNNA BLI INNEBANDYPROFFS OCH LEVA HELT PÅ SPORTEN. JAG HOPPAS DET BLIR I VÄXJÖ, JAG HAR DET FANTASTISKT BRA HÄR”.