STT 1
STT Vecka 5 onsdag 31 januari 2018 11 Raderas bar
ndomen med delete på en skärm? Ser mig själv i spegeln, ser ju hyfsat bra ut idag. Tar upp mobilen, ler mot kameran, klick, radera, klick, öppnar VSCOcam, redigerar bilden. Jag fokuserade mest på skolan och på min pojkvän så klart, Joel. Obefogad rädsla Det var sen eftermiddag en lördag och det började skymma. Klockan var drygt 17:00 och det hade redan blivit mörkt och kyligt. November månad var snart avklarad och det var inte långt till jul. Jag längtade och längtade efter jullov, så att jag kunde slippa denna ”jävla skolan”. Om lite mer än fyra veckor var det lov. Och inte vilket lov som helst, utan lovet då jag skulle övernatt a hos min underbara pojkvän i några dagar. Äntligen, tänkte jag. Sport var inte direkt min grej och jag var inte så duktig i skolan, men självklart var den viktig. Så jag fokuserade mest bara på skolan och på min pojkvän såklart, Joel. En bätt re pojkvän än honom får man leta efter. Mamma hade bakat kanelbullar innan hon rusade iväg till jobbet. Brått om hade hon nästan varje morgon. På väg hem ifrån en kompis gick jag i det tråkiga, gråa vädret. Jag genade på en stig så jag nådde fram till mitt hem fortare. När jag var en lång bit ifrån huset kände jag omedelbart en doft ifrån köket. Jag hop pades på att det var från mitt hus och inget annat. Dörren stod på glänt när jag var framme. När jag steg in kände jag direkt doften av kanel ifrån köket. Det luktade kanelbullar i hela huset. Jag var trött och utt råkad, så jag gick bort till köket. Jag tog fram en tallrik och la på några bullar. Därefter tog jag ett glas och hällde upp lite mjölk, gick bort till vardagsrummet och satt e på tv:n. När avsnitt et var slut gick jag omedelbart upp till badrummet på övervåningen, tog fram ett par mjukis byxor och ett rött linne. När jag började klä av mig fi ck jag ett sms från Joel. ”Hej, älskling, hur mår du?”, skrev han. ”Hej på dej (hjärta), jag mår bra tack, hur mår du själv”, skrev jag. ”Vad gör du”, skrev Joel, med en bild på sin mage. ”Tog precis en varm dusch”, skrev jag medan jag blev lite så där upphetsad. Därefter skickade jag en bild på mig i underkläder, i spegeln. Endast till min pojkvän. Sedan skickade jag en till och sedan en till. Jag började vänja mig mer och mer för varje bild. Medan jag skrev till Joel snappade jag till andra vänner på min Snapchatlista, men till dem skickade jag inget privat. Jag la undan mobilen och så plingade det till i den. Jag var nyfi ken, så jag tog upp mobilen och det stod: ”Måns tog en skärmdump”. Men på vad visste jag inget om. Jag öppnade en snap, och han skrev på dålig svenska: ”Fin rumba, hehe.” ”Hmm, tack antar jag. Men varför skärmdumpade du?”, skrev jag. Vad menade han, frågade jag mig själv. Åh, nej, tänkte jag. Jag kanske hade skickat bilden till honom med. Mitt hjärta hoppade upp i halsgropen, kändes det som. Jag började rysa och blev lite skakig. Jag kunde knappt andas. Jag hade skickat bilden till fel person, till Måns, och jag visste att han skulle sprida bilden vidare. Värre kunde det verkligen inte bli. Måns var en mobbare. Jag vågade knappt få ögonkontakt med honom. Så läbbig var han. Vad hade jag gjort? Ett misstag som bara inte fi ck hända. Vad ska jag nu skriva?, tänkte jag. Jag funderade och funderade på vilka konsekvenser det kunde bli. Jag kunde verkligen inte sluta tänka på honom och bilden. En stund senare blev jag alldeles för orolig. ”Jag skickade fel”, skrev jag. ”Tenkte vel de, du har vell pojkven?”, skrev han. ”Jo, men jag skickade till fel person, och varför tog du en skärmdump?”. Därefter skickade jag en bild på mig i underkläder, i spegeln. elak mobbare vid 14 års ålder. Han hade en krokig näsa och runt fyra guldtänder. Ljusblå glänsande ögon vilket gjorde honom alldeles för läskig. Sick-sackade ögonbryn därpå. Han hade snaggat hår och dessutom så var han smal som en tandpetare. Lång som en stolpe, 1,90 var han ungefär. Måns hade alltid på sig samma kläder, en tjock luvtröja och ett par rutiga kostymbyxor. Han hade alltid på sina slitna gamla foppatoffl or som han fi ck i present av sina föräldrar när han föddes. Sägs det i alla fall. Ganska runda kinder, och ett stort leende. Fyra piercingar på läppen, och en tatuering under ögat. Ändå var han bara 14 år, som jag. Han var ingen plugghäst direkt, utan rymde hemifrån vid en tidig ålder. Men ändå kände jag honom. Eller jag kanske inte kände honom, kanske visste jag bara vem han var. En elak, känslokall ”Så ja kan ha nåt att kola på lite ibland, haha”, skrev han med ett hyfsat obegripligt språk. Kan han ens stava till sitt namn, tänkte jag. Därefter blockerade jag honom. Han började bli alltför läskig och jag orkade bara inte mer. Allt blev bara så komplicerat och kvar var bilden i hans kamerarulle. Det var en spegelbild med mig i bara underkläderna som var till Joel. Jag och Joel hade varit ihop i drygt sex månader och dessa månaderna har varit de bästa i mitt liv. Tänk att ett litet misstag kan förstöra allt, tänk om han sprider bilden vidare, tänkte jag och började samtidigt fälla tårar lite smått . Jag försökte hålla dem inne, men det gick bara inte. Jag gick ut på balkongen och ville bara hoppa, men vägrade göra det. Jag ramlade, men inte medvetet. Det kändes som om någon knuffade mig. Innan jag ramlade i backen, vaknade jag. Jag gick upp ur soff an och den var helt genomblöt av svett . Jag råkade somna med bullarna på mig, och allt var bara en dröm. ABBE ELAYYAN Årskurs 8 Tranängskolan FOTO: BILDBANK Sätt er på ett fi lter, ljus, kontrast, skärpa, färg och skuggor. Sparar, öppnar Instagram, väljer bilden och skriver något klyschigt under. Velar en stund om texten blir bra till bilden… Velar en stund, ser jag tillräckligt fi n ut… Velar en stund, ska jag trycka på dela… Till slut delar jag… Fem minuter har gått , jag har bara fått fyra likes, borde jag radera? Blipp, blipp, ser likesen strömma in och kommentarsfältet växa, en kick. Det dåliga självförtroendet smälter bort lite för varje rött hjärta och varje textrad, att bli bekräftad är viktigt idag, hela tiden ska man bli bekräftad, från alla håll. Hinner aldrig vara nyast Jag är snart 16, nya mobiler kommer ut stup i kvarten. Jag äger en Iphone 6 som är det vanligaste. Trots att det redan kommit ut fl era nya modeller. Att ha det nyaste är fortfarande idealet, men de fl esta bryr sig inte längre. Det hinner ju aldrig vara nyast. Mobilens innehåll är det viktiga. När jag var nio var jag ute och lekte. Snapchat är en del av vardagen, där spenderas ett par timmar dagligen. Instagram som präglar det mesta av folks liv får inte glömmas. Här har man det ”perfekta” livet, alla bilder skall vara fl äckfria och tumblr. Feedet skall vara enhetligt och redigeras med samma fi lter. Även ringa vännerna Jag är tio, jag har fått min andra knappmobil, en rosa med uppfällbar skärm. Den är jag stolt över och får ta till skolan. Nu är telefonkatalogen utökad, utöver mamma och pappa, står där även mina vänners namn och nummer. Jag är nio, jag har fått min första knappmobil, den är endast till för att nå mina föräldrar när jag är hemifrån. Jag är ått a, jag och mina vänner leker efter skolan. Vi cyklar och springer runt i byn, stannar vid lekparkerna, möts av fl er som hänger på, klockan fem är det dags att ta sig hem. Addar och blockar Idag när jag pratar med min syster på nio år, berätt ar hon att tjejerna i klassen addar och sedan blockerar varandra på Snapchat, dessutom följer jag några av dem på Instagram. När jag var nio var jag ute och lekte, jag beskådade inte världen genom en skärm. Nioåringar som har sociala medier med åldersgränser på 13 år. Jag tänker på att barnen går igenom det jag gör nu redan vid nio års ålder. Hur de redan börjar bli självkritiska och luras in i det ouppnåeliga utseendets ideal. Hur de kan mobba och diskriminera varandra bakom mobilskärmen. Barn som inte förstår att det de gör är olagligt. Ska barn inte få vara barn? Ska hela barndomen raderas ut för att små barn hetsas in i de vuxnas värld? Varför tillåts dessa barn att ha mobiler med sociala medier, medier som de inte behärskar? LAMIA SAID Årskurs 9 Tranängskolan KRÖNIKAN NOVELLEN