Nöjesguiden STHLM 1
”IMPULSEN ÄR JU ATT BARNEN MÅSTE IN PÅ NÅGOT SÄTT
– UTAN ATT FOLK KRÄKS I MUNNEN” finns där. Men jag vill heller inte tappa viljan att nå en ny lyssnare med min musik. Jag upplever att det finns en ängslighet bland artister idag att vara öppet politiska – kanske på grund av maskineriet. Tycker du att du har ett ansvar som artist att lyfta svåra frågor? – Jag känner inget ansvar där. Det är inte därför jag skriver om de här ämnena, utan jag vill gestalta livet – och hur politiken ibland sipprar in i livet. Det finns liksom inga plakat i mina låtar. Jag är ingen opinionsbildare. Vissa konstnärer är ju det, och gör det snyggt för att politiken går parallellt med deras liv. Jag går sällan på demonstrationer, och är ingen aktivist i någon bemärkelse. Men det är en oändligt komplex fråga. Vad är konstens uppgift? Det viktigaste är att den inte är tråkig och ointressant, eller? Men fråga inte mig, fråga Lund. Har du andra verktyg än musiken för att hantera omvärlden? – Du, jag är tvåbarnspappa. I’m deep down in that shit. Att vara med barnen är ett otroligt bra sätt att processa samtidens demoner. Jag är glad på så många sätt att jag har dem. – Wow, jobbigt annars, himlar Jonathan Johansson ironiskt och fortsätter: – Så det är det jag gör. Jag försöker få så mycket tid som möjligt till jobbet, men 70 procent av dagarna går ju åt till att rodda det här projektet som kallas familj. Det är inte mycket mer än det. Valfrihet är det 20 NÖJESGUIDEN | NR 3, 2025 värsta som finns, och det är så skönt att det inte går att välja längre. Vad ska jag göra av min tid och mina pengar liksom? De här barnen ska överleva, de ska lära sig torka sig, borsta tänderna och läsa. Och det är det som är i fokus. Det finns ett högre syfte helt plötsligt? – Det blir ju vidrigt om man använder barnen som sitt högre syfte. Perverst liksom. Det finns något mörkt över att bara leva för sina barn. Men sedan kommer man ju inte ifrån att de verkligen tar upp en stor del av ens vardag, och det är oändligt skönt. TROTS ALBUMETS TEMATISKA omfattning tar många av texterna från Vita skelett och vita pärlor ansats i det lilla, och där är barnen och familjelivet hela tiden närvarande. Det är teckningar på bilgolvet, någon som dricker mjölk och en smygsup på Leos lekland. – Det är så fruktansvärt svårt att skriva om de sakerna utan att det blir cheesy och tråkigt. Det är därför det är så utmanande att använda mig av mitt liv som jag gör, för impulsen är ju att barnen måste in på något sätt – utan att folk kräks i munnen för att det är för gulligt. Men folk klagade ju på Håkan Hellström för att han inte skrev om att steka fiskpinnar och betala hyran. Jag vill skriva om fiskpinnar! Var det Jens Liljestrand som hoppade på honom, jag minns inte? Säkert. Jag kan snarare tycka att det är kul när folk skriver om ämnen som inte är så himla uttjatade. – Du är också i rätt ålder. Du har inga barn – men du ska ha det, most likely. Du håller bara på att ställa in synapserna. Du har hållit dig lite utanför den här absoluta popfåran, och jag vet att du inte är en vän av senkapitalismen. Finns det en stolthet i att inte följa allt medströms? – Jag skulle nog vända på det. Den här motviljan jag visar är på ett plan helt kosmetisk. När allting kommer kring så slåss jag för alla marknadsandelar jag kan, precis som alla andra. Sedan är det klart att jag har tackat nej till grejer som har varit för keffa, men det är liksom ingenting jag är överdrivet stolt över. Om det står mellan att ha ett vanligt jobb och att göra ett reklamsamarbete så väljer jag det senare. Jag vill ha råd att göra musik. Men med det sagt, jo, jag vantrivs i senkapitalismen. Det känns inte så troligt att du skulle spela på en födelsedagsfest i Dubai. – Nej men gud, det skulle jag inte göra. Men jag skulle ju heller aldrig få frågan. Det är ingen som vill ha mig där. Men jag är inte så värst imponerad av mina ställningstaganden, utan det handlar mer om ointresse. Textraden ”Kärlek till de andra är som att cykla, som att lära sig italienska, mer än svårt om man är äldre än elva”, hur bottnar du själv i det? – Jag tror att det är någonting man behöver bestämma sig för. Man kan se det som en politisk handling om man vill ha ett mer brett solidariskt samhälle. Men har man inte blivit fostrad till det är det väldigt svårt att tänka i de banorna. Vad var det JD Vance sa: ”First the family, then the community, then the country, and maybe then the rest of the world”. Ok kompis! Jag tror att vi behöver fostras för att upprätthålla en solidaritet som går utanför vår egen lilla kärna. Sedan var det en rolig rad eftersom jag fortfarande inte har lärt mig italienska. Trots tre kurser. Jag är verkligen sämst. Är det inte farligt att tänka på de här ledarna som inkapabla att känna kärlek till andra? – Absolut, och det är det jag menar. Hans sätt att tänka är logiskt – det är klart att du tar hand om dina nära först. Han är säkert världens gulligaste pappa, men hans sätt att tänka får enorma konsekvenser för världen. Han är liksom USA:s vicepresident. Behöver vi lösa konflikterna inom oss innan vi kan lösa konflikterna mellan oss? – Ja du. Alltså varje människa bär ju på sitt eget krig, och… öh, men… – … Det känns som att jag precis frågade dig hur vi uppnår världsfred. – Haha, precis! Nej, men jag vet inte vad jag ska svara bara, för det är så lite man vet. Man blir bara äldre och äldre och mer förvirrad.