Nöjesguiden STHLM 1
JAG KAN LIKA GÄRNA HATA MIG SJÄLV I DIOR Frasse L
evinsson åker till Asien och hi... hatar sig själv. TEXT: FRASSE LEVINSSON A tt resa i business class är ett marshmallowtest för vuxna. Ditt vanvårdade inre barn vill visa hela världen att det vuxit upp till en person som får sin mat serverad på riktigt porslin och fäller sitt ryggstöd så långt ner den vill på 10 000 meters höjd. Driften är mänsklig, men förrädisk. Det verkligt respektingivande vore ju att sitta på plats 1A utan att göra ett nummer av det. Annars blir det lite Jockibois brorsa över alltihop. JAG HAR MUNNEN full av marshmallows innan instruktionerna blivit förklarade. Kameran åker fram redan till aptitretaren. Jag fotar champagnen och anklevern, försäkrar mig om att bilden gör rymden framför mig rättvisa och skickar ut stillebenet på Instagram. Lägger på Einár-låten Koppla av, med raderna ”Fendi-jackan på mig, bältet det är GG, bror jag ger guzzen min en väska det är CC, du sitter med din guzz på Sultan röker VP” för att förklä skrytet till skämt. Får några dm med emojin som ser ut som att den i vuxen ålder precis fått reda på att den är adopterad och svarar saker i stil med ”Vadå, brukar du åka apklass?”. Inombords stiger själväcklet. Jag hatar ju när andra människor låtsas vara några de inte är på Instagram. Varför kan jag inte hålla mig för god för det själv? LYCKLIGTVIS ÄR FLYGVÄRDINNORNA snälllare än rösten i mitt huvud. Och betydligt mer uppmärksamma på mina behov. Mitt finger hinner knappt fram till serviceknappen innan någon ur kabinpersonalen står vid min sida och undrar vad det får lov att vara. De är noga med detaljer som att alltid ställa flaskan eller burken med etiketten riktad mot passageraren. Ibland önskar man nästan att den 14 timmar långa flygningen vore längre. För den som menar allvar finns Francis Ford Coppolas senaste film Megalopolis i filmutbudet. Ett litet klick på play dubblar den upplevda restiden. Men passa på! När Rysslands luftrum öppnar igen kan sträckan Stockholm-Tokyo avverkas på blott åtta timmar. MELLANLANDNINGEN I TOKYO får en och annan fördom om japaner att komma på skam. Just när boardingen ska börja uppenbarar sig en kvinna med en ipad. På displayen står det att vi måste hämta ut vårt incheckade bagage, trots att All Nippon Airways representanter på Arlanda uttryckligen sagt att väskorna åker hela vägen. När vi frågar om vägen till rullbandet och om vi verkligen hinner gå genom säkerhetskontrollen en gång till pekar hon bara rakt ut i luften. Efter viss orientering lyckas vi hitta flygbolagets informationsdisk. Kvinnan bakom den nickar och hummar när vi beskriver vårt ärende. Sedan börjar hon arbeta frenetiskt. Tror vi. Efter tio minuters knappande på datorn utan märkbara framsteg inser vi att hon inte vågar erkänna att hon inte uppfattat vad det är för problem hon nu låtsas försöka lösa. Vi missar planet till Okinawa och kompenseras med biljetter till nästa avgång. EN TIMME SENARE lyfter vi mot Japans Hawaii. Barnsjukdomarna kan ursäktas med att All Nippon Airway nyligen öppnat direktlinjen mellan Stockholm till Tokyo och därmed inte hunnit slussa vidare särskilt många svenskar till Okinawa än. För Svensson är ön framförallt känd från andra världskriget och för den mystiske Kesuke Miyagis föräldrahem, men det tropiska klimatet har gjort den till ett populärt turistmål för exempelvis sydkoreaner och amerikaner. Även här gör man bäst i att hushålla med plåtandet tills man är framme. På informationsskärmarna visas en film som förklarar att det enligt lag är förbjudet att smygfota andra passagerare. Maxstraffet är tre års fängelse. Till och med jag blir avskräckt. DEN AMERIKANSKA POPULATIONEN utgörs inte enbart av turister. USA har fortfarande omkring 30 militärbaser och 30 000 tjänstgörande soldater på ön. Det kulturella inflytandet ger sig tillkänna redan på flygplatsen. I butikerna finns hela hyllor tillägnade den kultförklarade burkskinkan Spam. Det säljs allt från Spam-kalsonger och Spam-golfbollar till friterad Spam. Jag köper det sistnämnda som färdkost till den två timmar långa taxiresan som ska ta oss till hotellet. ”When in Rome!”, som en kompis sa en gång på t-centralen när han ville äta på Mcdonalds. THE BUSENA TERRACE är inte vilket hotell som helst. Det har besökts av kändisar som Bill Clinton, Tony Blair, Jacques Chirac och Vladimir Putin. Hela gänget kinesade här när G8-mötet hölls på Okinawa år 2000. Nu kan de lägga till Nöjesguidens sittande chefredaktör på listan. Jag skriver mitt namn bredvid Bill Clintons i gästboken innan en golfbilschaufför i kostym och vita handskar kör mig till min bungalow, som har egen pool med utsikt över Stilla havet. Gud måste förlåta mig för att jag lägger ut ännu en bild på Instagram. Toaletten? Ja, den gör förstås en hel del saker som inte står i bibeln. Dessutom kan Vladimir Putin ha suttit på den innan han satte sig på Krimhalvön. MORGONEN DÄRPÅ ÅKER vi till Jashiki Village, där några japanska tanter ska lära oss att vika prydnandsananaser av bambublad. Eftersom det är förbjudet att föra in adhd-medicin som innehåller tjack i Japan är projektet dömt att misslyckas. Det hjälper föga att en av dem envisas med att viska instruktionerna på japanska i mitt öra om och om igen. Till slut inser hon att det inte är någon idé att piska om hästen är död och färdigställer ananasen åt mig. NÄSTA ANHALT ÄR ett destilleri. Där tillverkas japansk whisky, rom, likör, öl och den lokala motsvarigheten till sake – awamori. Den inte så hemliga ingrediensen i romen är den dödligt giftiga Habu-ormen, som dränks i flaskorna och sägs vara bra för sexlusten. Spritprovningen här är inget för nybörjare. Vi får 18 shots per skalle och 60 minuter på oss att dricka upp. Spottkoppar är tydligen för fastlandsbor. Provningen avslutas med en dryckeslek. Reglerna är enkla. Två personer bildar par. En av dem går in i ett skåp. Utan att konferera med varandra ska de försöka lista ut vem som är i skåpet. Den som gissar rätt vinner. NR 3, 2025 | NÖJESGUIDEN 29