AMES 1
Jag har alltid älskat att sy, och att skapa har k
ommit att bli en ventil. Det är välgörande att få ägna den kreativa hjärnhalvan lite tid emellanåt. Jag tror faktiskt att det gör att man blir mer idérik över lag, säger Astrid Brissman. sidan om bankjobbet. Men under slutet av 80- och början av 90-talet härjade den så kallade maskeradligan som värst och Astrid var under tiden i Upplands Väsby med om hela tre rån. Två som anställd och ett som kund. – Jag befann mig inne på postkontoret i Grimstad by och Daniel, som då var 11 år, satt i bilen utanför när de maskerade rånarna stormade in. Det var en otroligt otäck upplevelse och jag har fortfarande svårt att sitta eller stå med ”öppen rygg”, berättar hon med allvar i rösten och tycker att det känns otryggt än idag. SÅ HON SADE UPP SIG FRÅN BANKEN, och lyckades få olika tillfälliga jobb under åren som följde. I en tygaffär där hon brukade handla, och med ekonomi och reception på ett ryskt företag som handlade med oljetankers på havet. – Så en dag, det var 1991 kom det in en tjej med en broschyr från något som hette Teamwork och undrade om vi behövde hyra personal, berättar Astrid. Det behövde vi ju inte, men jag blev nyfiken för egen del. Och så kom det sig att Astrid så småningom blev personalansvarig som den 38:e anställde på Teamwork – sedermera Manpower. – Det är en fantastisk erfarenhet att få ha varit med om hela resan som Manpower gjorde under den här tiden. Jag lärde mig så otroligt mycket om kunder, företag och inte minst om medarbetarutveckling. Något som kommit att bli en röd tråd, och det absolut viktigaste i de uppdrag jag sedan åtagit mig, berättar Astrid. Att se till att personalen trivs och mår bra är det bästa en ledare kan göra fortsätter hon och säger att hon själv aldrig titulerat sig som chef. Jag vill hellre vara just en ledare, menar hon. VISST TRIVDES ASTRID MED SITT JOBB och med livet i Upplands Väsby, men när Kjell en dag kom hem och sa att han hade fått erbjudande om en tjänst på STO Scandinavia och frågade vad Astrid trodde om att flytta till Linköping, var hon inte sen att säga ”Ja tack!” – Äntligen skulle jag hem! skrattar hon och berättar att dagen efter Daniels student gick flyttlasset till Björnsbacken i Berg, dit Kjell flyttat redan året innan. Där har vi bott sedan dess och där ska vi bo kvar så länge det bara är möjligt, slår hon fast. EFTER ETT HALVÅR FICK HON MÖJLIGHET att öppna Manpower i Östergötland med ett helt nytt kontor. – Det var skitkul, som man säger på ren svenska, skrattar hon. Med erfarenheter från Stockholmsregionen i ryggsäcken lärde jag mig ganska snart vad som fungerade där – och hur man måste jobba här. Man kan tro att det är ganska lika, men vi har faktiskt helt olika kulturer när det kommer till bemanning. I Stockholm säljer man in först. I Östergötland däremot skapar man relation och förtroende först och säljer sedan. Återigen spelar vikten av 21