Nöjesnytt Växjö 1
Hon kom till Växjö DFF med meriter både från heml
andet USA och mästarklubben Linköping och gjorde genast ett stor avtryck. 2018 draddades hon av svår ryggskada, men gjorde comeback sensationellt snabbt. Nu är DFF:s målvakt Katie Fraine och hennes lagkamrater redo för en sen säsongsstart i Damallsvenskan. katie fraine Katie Fraine är en sann Sverigevän i allmänhet och Växjövän i synnerhet. I år gör hon sin tredje säsong i DFF-tröjan och hon tillhör definitivt nyckelspelarna i laget. 32-åringen har också en hel del rutin i bagaget. Hon är uppväxt i Florida och spelade där både baseball, basket, fotboll och volleyboll och var dessutom en duktig simmare. I takt med att hon blev äldre insåg hon dock att hon var tvungen att välja och valet föll då på fotboll. –Tanken på att ständigt stirra ner i botten av en pool var inte så lockande så det fick bli fotboll (skratt). Så jag började fokusera på fotbollen och att faktiskt bli målvakt. Tidigare hade jag även varit utespelare, men insåg att det var som målvakt jag fungerade bäst. Jag fick också bättre erbjudanden som målvakt än som utespelare och började så småningom jobba med en dedikerad målvaktstränare, säger Katie. Katie värvades snart till American League, en liga under proffsligan NWSL, och tillbringade några år i ett lag som heter Magic Jack i Florida inann hon gick till Atlanta Beach i Georgia. Efter att Atlanta Beach lagt ner sitt lag signade hon med en europeisk agent för att försöka komma utomlands och spela. –Ganska snart hittade vi en klubb som passade, Malmbacken i Sverige och jag var där i två säsonger: första säsongen spelade vi i Superettan och den andra i Damallsvenskan. Därefter skrev jag på ett tvåårskontrakt med Linköping, gjorde ett år i Vittsjö och ett år i Norge innan jag hamnade i Växjö. Du har ju onekligen tillbringat stor del av karriären i Sverige. Var det ett må att komma hitl? –Från början ville jag spela i Tyskland, mycket på grund av att jag hade en tysk målvaktstränare. Det var han som fick mig att börja älska att vara målvakt. Jag gillade hans attityd, hans aggressivitet och hans pondus, som fick mig att gilla positionen, just för att man får möjlighet att visa hela sin personlighet och sitt register som målvakt. Jag ville alltså till Tyskland, men det förändrades när jag kom till Sverige. Jag blev så otroligt väl emottagen i Malmbacken och hade en fantastisk tränare, som jag fortfarande har kontakt med. Jag hade lätt att ta mig an kulturen här och jag förälskade mig i landet och det fick mig att vilja stanna. Efter Malmbacken fick jag faktiskt erbjudande från en klubb i Tyskland men jag valde att stanna här. Det säger en del om hur jag känner för Sverige, eller hur? (skratt). Du kom tillbaka till Sverige från en sejour i Norge. Vad är skillnaden mellan länderna, tycker du, både kulturellt och fotbollsmässigt? –Kulturellt är det väldigt lika. Det är dyrare i Norge, så klart (skratt). Det var lite jobbigt för det var inte samma sociala samvaro där, som att man går ut och käkar eller fikar med lagkamraterna efter träningen till exempel. Det går helt enkelt inte om man vill ha något kvar av lönen (skratt). Fotbollsmässigt är den största skillnaden direktheten i spelet. Norskorna är mycket mer fysiska, med fler långbollar in bakom backlinjen. De har en del tuffa tjejer där, alltså. Det är kanske den brittiska influensen som lyser igenom? –Väldigt mycket så. Samtidigt är mycket av min styrka att vara aggressiv i straffområdet och framför allt i luften, så på många sätt passade kanske den norska spelstilen mig bättre egentligen. Jag gillade att spela i Norge, men det fanns inte någon riktig kontinuitet i laget. Många stannade bara ett år och flyttade sedan vidare och jag gillar stabilitet. Vad var det som fick dig att tacka ja till erbjudandet från Växjö? –I Malmbacken var jag med och förde upp laget till Damallsvenskan och det finns något i den situationen, att vara en underdog, som verkligen tilltalar mig. Framför allt som målvakt. När man spelar för en storklubb som Rosengård, eller som i mitt fall Linköping, är det så klart kul att vara i en toppklubb och det går bra, men i en mindre klubb kan man ta mer ansvar och man investerar mer i varje poäng. Man blir mer involverad och man har en annan sorts press på en. Jag känner att jag verkligen presterar bra under den typen av ansvar och ledarskap. Du och laget startade debutsäsongen riktigt bra, och sedan i slutet av 2018 bröt du praktiskt taget ryggen? (Skratt). Ja, det var i oktober 2018, även om det började redan i augusti. Jag hade stora problem med ryggsmärtor och testade alla möjliga stretchingprogram, till och med yoga, för att bli av med smärtan. Inget fungerade. Till slut skickade vår lagläkare mig till röntgen och de visade att disken mellan två kotor hade slitits ut. Det var praktiskt taget ben mot ben i ryggen. Det kallas segmentell rörelsesmärta och det lät ju inte så bra (skratt). Vi skickade röntgenbilderna till Karlskrona och de sa direkt att jag måste till Stockholm Spine Center för operation. Trodde du då att du hade gjort ditt på fotbollsplanen? –Det var några stunder där då jag trodde att det var kört, ja. Det märkliga var att två av mina släktingar i USA hade gjort liknande operationer precis innan och ingen av dem hade blivit mycket bättre efteråt. Efter att jag pratade med dem så såg det onekligen mörkt ut. Och sen genomgick du operation i Sverige? –Ja, i mars 2019 i Stockholm. De två första månaderna efter operationen var otroligt jobbiga. Jag fick bokstavligt talat lära mig att gå igen. Jag gick upp, stretchade och försökte sedan promenera och jag kände mig sjukt gammal (skratt). Långsamt blev det dock bättre. Problemet var egentligen att man gick in genom magen när man gjorde operationen, vilket medförde att jag hade mer ont i magmuskulaturen än i ryggen efteråt. Men bara sju månader efter operationen var du tillbaka i Växjö-målet i en tävlingsmatch? –Jag spelade min första tävlingsmatch i oktober, vilket jag aldrig hade vågat hoppas på. Att vara elitidrottskvinna har säkert gjort det enklare för mig att komma tillbaka, mycket för att man som elitidrottare lär sig hur kroppen fungerar, vad som är ”dålig” smärta och vad som är ”bra” smärta, så att säga. Teamet här i Växjö och i Stockholm var också helt otroliga i att stötta mig och visa mig rätt metoder under rehabperioden. Att faktiskt stå där i mål den matchen, bara sju månader efter operationen, var definitivt en seger i sig själv. Vad är det bästa med att spela i en klubb som Växjö DFF? –Det är riktigt coolt att det är en grupp tjejer som faktiskt är från närområdet. Det skapas en speciell sorts stolthet kring laget som man inte kan få i en klubb där folk kommer och går hela tiden. Man känner i det här laget vilken lojalitet det finns, inte minst i derbymatcher, där det verkligen är ”nej du, det är vi som är bäst i regionen” (skratt). Det är väldigt speciellt och inget man kan fejka. Det är sådant som måste växa sig fram organiskt. Den känslan finns verkligen i Växjö DFF och det är coolt att få vara en del av. Och när säsongen till slut kommer igång, då kommer Växjö DFF att vara redo? –Absolut! Alla klubbar har stått inför samma utmaningar den här superlånga försäsongen. Det är en utmaning inte bara fysiskt utan även psykiskt, eftersom man bokstavligt talat inte vet när man ska vara beredd på tävlingsmatch. Vi har haft en del skador på nyckelspelare, men vi har också en del nya unga spelare och de har fått en bra möjlighet att träna på den här nivån. Så vi kommer definitivt att vara redo när det väl är dags. I TEXT: OLA KARLSSON