Svensk Vattenkraft 1
Varför samverkan havererat Vi har nu över ett års
erfarenhet av hur länsstyrelserna driver den samverkan de är ålagda. På ett tidigt stadium kunde konstateras att länsstyrelserna inte alls lever upp till vad som krävs enligt regelverket, främst förordningen om vattenverksamheter. Detta har redovisats i flera artiklar, se Svensk Vattenkraft 2021 nr 4 s.8-10, 2022 nr 1 s.19-21 och nr 2 s.12-15. Bristerna är många och allvarliga, någon positiv utveckling är heller inte skönjbar. Här lyfter vi fram det nog allvarligaste misslyckandet och visar hur länsstyrelserna slingrar sig undan de krav som politiken beslutat i miljöbalken och förordningar. Det handlar om länsstyrelsernas ensidiga fokusering på vattenmiljön och nonchalans mot vattenkraften. Kulturmiljön behandlas ibland hyggligt men alla andra samhällsintressen av att använda vatten lyser i stort sett med sin frånvaro. I förordningen om vattenverksamheter 42 b § anges att "Syftet med samverkan enligt 42 a § är att inför de individuella prövningarna av berörda verksamheter sammanställa det underlag som behövs för att 1. alla verksamheter inom en prövningsgrupp ska kunna förses med moderna miljövillkor på ett sätt som, i enlighet med 11 kap. 28 § miljöbalken, innebär största möjliga nytta för vattenmiljön och en effektiv tillgång till vattenkraftsel ...". I denna regel är vattenmiljö och vattenkraft lika tungt vägande om man ser till formuleringen. Mer än så säger inte regeln, den säger inget konkret om hur samverkan ska genomföras och inte heller om hur avvägningen mellan de två intressena ska göras. Genom att det i förordningen saknas konkreta regler kring samverkan hamnar detta i Havs- och vattenmyndighetens vägledning för samverkan. Och där finns inget som klargör att en avvägning mellan de två intressena ska göras och hur det ska gå till. Vad värre är, skrivningarna i HaV:s vägledning indikerar att effektiv tillgång till vattenkraft inte är en fråga för samverkan utan något som vattenmyndigheterna ska hantera inom ramen för statusklassificering och normsättning. På detta sätt blir det inte de två likvärdiga intressen som lagstiftaren angett utan i stället så viktas förhållandet om i samverkan och skapar en kraftig obalans, som i sin tur är förklaringen till de icke fungerande samverkansprocesser som pågår i landet. Det förklarar också varför så många länsstyrelser väljer att i samverkan helt koncentrera sig på miljönyttan och behandla frågan om effektiv tillgång på vattenkraftsel mycket sparsamt eller inte alls. På SVAF:s hemsida finns en längre rapport av undertecknad Viktor Falkenström om hur samverkan har gått fel och vad det beror på. I nr 4 kommer också en längre artikel på detta tema. Viktor Falkenström, advokat, styrelseledamot SVAF Thomas Sandberg, ordförande SVAF Urminnes hävd När civilutskottet våren 2018 behandlade regeringens proposition Vattenmiljö och vattenkraft klargjorde man entydigt att urminnes hävd (och andra äldre rättigheter) skulle behandlas som tillstånd enligt miljöbalken. Trots detta har myndigheterna inom vattenförvaltningen försökt att på olika sätt ifrågasätta rättskraften hos främst urminnes hävd. En dom av mark- och miljööverdomstolen har sedan komplicerat frågan ytterligare. SVAF har därför uppdragit åt undertecknad Viktor Falkenström att sammanställa en promemoria om rättsläget inför omprövningarna. Denna finns på SVAF:s hemsida, en längre artikel i frågan kommer i nr 4 av Svensk Vattenkraft. Här följer ett kort referat av delar av promemorian. Det ska från början sägas att det rör sig om "komplex materia" och att den enskilde kraftverksägaren oftast behöver juridisk hjälp. Det hjälper oss i alla fall att inte utan vidare acceptera myndigheternas ofta halsbrytande utsagor. Urminnes hävd är en rätt som uppkommer genom lång och obruten rådighet över en fast egendom eller rättighet. När det gäller vatten är det rätten att råda över vattnet, att bestämma hur det ska användas. För att man ska kunna tala om urminnes hävd måste man kunna visa att den pågått sedan år 1882 eller tidigare. Kraftverksägaren har att bevisa att det föreligger urminnes hävd, bevisbördan. De beviskrav som finns för detta är så pass lågt ställda att det räcker att göra sannolikt att urminnes hävd föreligger. De senaste åren har frågan om beviskrav komplicerats genom att domstolarna börjat (på egen hand med svagt stöd i regelverket) kräva att sökanden kan visa att dagens vattenverksamhet bedrivs i huvudsaklig överensstämmelse med den aktuella urminnes hävden. Det problematiska är att det vid många anläggningar som vilar på urminnes hävd eller annan äldre rättighet inte finns uppgifter om dämnings- och sänkningsgräns, vattenreglering, vilka anläggningar som tillkommit m m. Detta beror på att det fram till äldre vattenlagen (1919) helt saknade mening att dokumentera sådana saker vid exempelvis en kvarn. Orsaken var att den rätt som gavs i 1734 års lag och som uttryckligen också framgick av 1880 års vattenrättsförordning medförde att den som hade rådighet kunde bygga, förändra och på alla sätt göra åtgärder i vattendraget som den själv ville. Den praxis som domstolarna själva utvecklat de senaste åren är ett problem, här måste lagstiftaren och politiken komma med ytterligare klargöranden genom lag eller förordning. Viktor Falkenström, advokat, styrelseledamot SVAF Thomas Sandberg, ordförande SVAF SVENSK VATTENKRAFT #3 2022 11