GLAS 1
” FÖRENKLINGAR OCH TUMREGLER ÄR EFFEKTIVA RIKTLIN
JER FÖR ATT INITIERA ARKITEKTER OCH DESIGNERS TILL DAGSLJUS. molniga himlen som dominerar under vinterhalvåret ljussvagare, ofta mindre än 2 000 lux, jämfört med de flesta platser på jorden. Detta gör behovet av tillräcklig dagsljustillgång mycket betydelsefull för att säkerställa hälsa och välmående hos människor. Det kan vara svårt att uppfylla dagsljuskraven Som svar på konflikten mellan stadens förtätning och tillgång till dagsljus har många länder infört ett minimikrav på dagsljus i sina byggnadsnormer. Med en ökad förtätning ökar dock svårigheterna att uppfylla dagsljuskraven i praktiken. I Sverige kravställer byggnadsnormen att samtliga rum där människor vistas mer än tillfälligt har direkt tillgång till dagsljus. I de flesta fall är det enda sättet att säkerställa att kraven efterlevs att utföra tidskrävande dagsljusfaktorsimuleringar med hjälp av avancerade simuleringsprogram. Dessa simuleringsprogram kan ofta bara hanteras av specialister med ett antal års erfarenhet. Boverkets byggregler (BBR) för dagsljus har varit källa för debatt i bygg och arkitektbranschen, främst eftersom efterlevnad av dagsljuskraven måste redovisas i samband med ansökan av bygglov. Vid denna tidpunkt i designprocessen har ofta flera månaders arbete lags ner i utformandet av byggnaden vilket innebär att förändringar är kostsamma. Dessutom innebär dagsljusfaktorberäkningar på komplexa rumsgeometrier och påverkan från omgivande bebyggelse en krävande modellerings och simuleringsprocess. Detta försvårar möjligheten att iterativt utvärdera flera förslag, vilket annars är naturligt i designprocessen. Integrering av dagsljussimuleringar, tre saker att tänka på: 1. TUMREGLER OCH BERÄKNINGSMETODER Arkitektonisk form är nära sammanbundet med dagsljus. Den estniskamerikanske arkitekten Louis Kahn uttryckte det som ”arkitektur uppstår för första gången då solljus träffar en vägg”. Ett annat känt citat från den franske arkitekten Le Corbusier lyder fritt översatt: ”Arkitektur är ett spel av magnifik korrekthet bestående av former ihopsatta i ljus”. Från 1700talet och fram till de första decennierna på 1900talet var det vanligt för arkitekter att använda enkla principer och tumregler för att tillgodose ett bra dagsljus. Exempel på sådana principer är till exempel att en byggnads höjd inte ska vara högre än gatubredden eller att ett rum med bra dagsljus inte ska vara djupare än det dubbla avståndet från golv till överkant på fönstret. Bottenvåningar var ofta utformade med högre våningshöjd för att bland annat kompensera för lägre dagsljusnivåer. Dessa regler kunde appliceras framför allt i relativt homogena stadsmiljöer med fasader mot gator. Med 1900talet kom en mer varierad urban struktur som bröt mot de mer traditionella och relativt rektangulärt utformade städerna. Ovan nämnda regler och principer fungerar inte lika bra i dessa mer varierande stadslandskap som kan vara mer oregelbundna och ibland inte riktade mot gator. Som ett svar på detta har följden blivit att mer komplexa grafiska och empiriska metoder och indikatorer har utvecklats och förfinats. Bland dessa finns metoder som fortfarande används idag som Dagsljusfaktor (DF), Dagsljusautonomi (DA) och Useful Daylight Illuminance (UDI). Vissa länder har skapat minimikriterier som är baserade på dessa kvantitativa metoder. Mot slutet av 1900talet har utvecklingen av datorer gjort det möjligt för digitala program att växa fram som bygger på de tidigare utvecklade matematiska sambanden och nu kan dagsljusberäkningar utföras på digitala 3dmodeller. Rollen som dagsljusspecialist har etablerats under de första årtiondena på 2000talet som konsulter som rådgivare till Utmaningen att uppnå dagsljuskrav GLAS 1.2022 25