Nöjesnytt Helsingborg 1
Ludwig Bell och duetten som konstform Läkarstudie
r genomförs bäst med stor noggrannhet, och under tiden är det även svårt att hinna med en musikalisk solokarriär. I enstaka pauser från frivilliga fördjupningar om att tolka EKG:n och xxxxxx har Ludwig Bell under de senaste åren bara skrivit enstaka låtar åt andra, och på kuppen har hans kontaktnät vuxit alltmer. När han strax är klar med sin ATtjänstgöring och åter hittar tid att göra musik i eget namn blev det naturligt med ett projekt med ”samarbete” som ledord. – Man kan nästan se det som ett konstprojekt, faktiskt. På sin nya EP arbetar Ludwig Bell tillsammans med lika många färgstarka musiker, och det är inte bara så att de kommer in och sjunger hans verser. Tvärtom. – De har fått bestämma precis vilken roll de vill ha. Jag gör det jag är bra på så får de göra vad de vill, och så blir det något som jag aldrig hade gjort själv. Som Sibille Attar - låten vi har gjort tillsammans är ingen duett. Hon lägger körer och en massa instrument, men det är jag som är sångartisten på den låten. Deras gemensamma Första Snön bygger stämningar som är synnerligen oroande. – Det var väldigt mycket obehagliga element i den. Sibille ville skriva texten runt psykisk ohälsa, och jag var placerad på psykosavdelningen, så det blev lite den vibben. Den handlar om någon som gått in i en sjukdom och försvunnit i väg. Samarbetet mellan Ludwig Bell och Sibille Attar var synnerligen nära. – Sibille körde en dag helt utan mig då jag var tvungen att jobba på akuten. Hon är helt otrolig, hela hennes väsen är så intensivt. När hon har en vision är det bara dumt att störa. Strawberry Fields är en mer traditionell duett med Petra Marklund om olycklig kärlek, men vemodet är av ett sånt där trivsamt slag som man kan gotta sig lite åt att känna. – Vi var lite ute någon klassisk ljudbild, typ Eva Dahlgren. Petra har en så otroligt bra röst. Inte bara för att hon sjunger tekniskt bättre än alla andra, även om hon gör det också. Linnea Olssons röst och dova cello i Sista dansen är mäktig. – Jag skickade en vers och en refräng och tänkte att hon skulle skriva en vers. Så kom det tillbaka en vers och en till refräng. ”Jamen det blir asbra”, tyckte jag, det hade jag aldrig kommit på själv. – Vad jag vet har hon aldrig sjungit på svenska förut. Men det här levererade hon på bara en timme. Vi lät låten gå några gånger och så fick hon plocka fram ljud och spela som hon ville. Den första låt från projektet att se dagens ljus var Körsbärsblom i Kungsträdgården med Peter Morén. – Peter Morén skrev en egen textdel, och när jag frågade om han ville spela någonsin rotade han fram en tolvsträngad gitarr. Folk är så jävla begåvade. Deras duett är skivans mest explicit politiska låt. – Alla svenska texter balanserar på en väldigt skör tråd, tycker jag. Man måste vara på gränsen till patetisk hela tiden, och kanske ibland ta något steg över den gränsen, men aldrig för mycket. Med politiska texter är det ännu svårare, det slår lätt över i plakatpolitik. Texten fångar högerextremismens normalisering, ”Igår på helikopterplattan, idag på grand och röda mattan”. – Jag är tillräckligt gammal för att ha gått förbi skinheadsen på helikopterplattan i Gamla stan, och sett dem skjuta stenar med hockeyklubbor på mig och mina polare. Sista terminen på läkarlinjen skulle det hållas en examensfest på Vinterträdgården på Grand Hotel, och det visade sig att Grand hade hyrts för en konferens med Europas värsta fascisthöger. Jag lackade och satte igång en diskussion med mina studiekamrater om att jag inte kände mig bekväm med att ha vår fest där om inte Grand Hotel gjorde någonting. Några höll med, men vissa tyckte att ”vadå, vi ska ju bara ha fest, var inte så jobbig”. Det är den sortens normalisering som gör högerextremismen rumsren, en glidning vad man får säga. Samarbeten som dessa är också ett sätt för Ludwig Bell att ducka några av de mindre trevliga delarna av solokarriären. – Jag trivdes inte jättebra med för mycket uppmärksamhet på mig, det är inte så spännande. Genom att ha med olika gäster blir det inte samma fokus på mig. Skulle det här konstprojektet kunna fortsätta i oändlighet? – Absolut. Nästa lördag ska jag träffa Faråker. Han knackade mig på axeln på krogen för en månad sedan, jag hade aldrig snackat med honom, men nu ska vi ses och skriva. Vilka står sedan på önskelistan? – Annika Norlin och jag har gjort mycket ihop, och det vore såklart kul. Men hon är så upptagen. Just nu skulle jag vilja bredda genretänkandet och ta ut svängarna med några r’n’b-artister. Seinabo Sey har en otrolig röst, och det skulle vara kul att skriva en poplåt med en sådan person och se vad hon skulle göra. I TEXT: PATRIK FORSHAGE 24 | nöjesnytt