GLAS 1
/ KRÖNIKAN / Mikael Ludvigsson Mikael Ludvigsson,
forskare på RISE. CIRKULÄR GRYNING SAND – TID – GLAS – LJUS Under en ljummen kväll sommaren 2022 sitter jag på toppen av en sanddyn och njuter av solnedgången som smeker Sveriges längsta sandstrand. Jag gräver förstrött i sanden och känner hur den rinner genom fingrarna, de små partiklarna gör min hand till ett timglas. Det är något hypnotiserande över de små, för ögat identiska, kornen. De bildar en gemensam kropp som faller sönder i sina minsta beståndsdelar vid minsta rörelse. Jag tänker att det är därför som sanden och inget annat material symboliserar tiden så bra. Den förkroppsligar det mest abstrakta människan hittat på – TIDEN. I timglaset faller kornen sakta, men samtidigt snabbt och bildar en likadan sanddyn som den jag själv sitter på. Smått blir stort och stort blir smått. Sanden som kan tämjas av elden och hettan fångar tiden i sin transparenta kropp. Glaset tämjer tiden och det känns naturligt att ett sådant material går att smälta om och bli till nytt glas igen och igen och igen – varv på varv på varv på varv – nytt blir nött och nött blir nytt. Jag försvinner in i tankarna och glaset 16 GLAS 4.2022 får som material betraktat symbolisera starten på den största förändring mänskligheten precis börjat ta sig an. Ingen människa klarar denna utmaning själv. Inget företag kan lösa problem som en hel bransch behöver lösa. Inget samhälle kan rädda världen på egen hand. Inget land kan nämligen förändra klimatet av egen kraft. Det är så lätt att förklara det cirkulära eftersom det antagligen är väldigt mänskligt att vilja ta hand om och vårda både relationer och materiella ting. Något att vara rädd om. Någon att bry sig om. Någonting som gör att det tänks efter. Och kanske också det som gör att det kommer att vara så svårt att driva igenom det cirkulära tänket, de cirkulära processerna och den cirkulära filosofin. Det cirkulära är så ytterligt enkelt att förstå att det nästan kan komma att bli grunden för en religion. Men om det är så enkelt varför ska det vara så svårt? Ja, vi säger ofta att det enkla är det geniala och när det gäller cirkulära processer behöver mänskligheten lära om på nytt. Vi behöver lära oss laga, lappa, reparera och renovera. Underhålla ska närmast bli en underhållning. Vi behöver alltså som individer förkovra oss i hur saker och ting fungerar och varför det som händer sker och varför det som sker händer. Det cirkulära förhållningssättet kräver att gamla kompetenser och kunskaper tas fram ur gömmorna, dammas av och känns som nya. Det kommer att krävas en massiv folkbildning för att komma fram. Varje strå ska dras till stacken och varje frö ska sås. Människan strävar kanske inte efter att ständigt förändra och förbättra såsom den ständiga tillväxten menar. Människan behöver troligtvis sluta tänka större, bättre, uppåt och framåt. Istället behöver den luta sig tillbaka i en gigantisk gemensam inandning och slappna av, finna lugnet och känna hur stillheten smeker individen, samhället, naturen och hela planeten. Tillsammans är vi som sandkornen på stranden. Likt sanden behöver vi – Vi – VI – förenas globalt och med gemensamma krafter smältas samman och förenas för framtidens väl och ve. Det är inte lätt, men det är heller inte lätt att omvandla sand till glas. På samma sätt som sanden och glaset når jorden snart sin smältpunkt, tröskelvärde och kritiska massa. En del av oss njuter av den cirkulära gryningen och ser hur dess strålar precis börjat skymta i horisonten. Måtte dessa strålar vara starka och ta vid innan klimatets skymning låtit jorden brinna upp och därefter slockna helt. Mikael Ludvigsson / KRÖNIKAN / Mikael Ludvigsson