GLAS 1
Text: Kerstin Wallin Foto: Sören Håkanlind Den hä
r intervjun äger rum i ett oglamoröst industriområde strax norr om Göteborg. Ragn-Sells Recycling får förlåta, men industriområden är sällan charmiga oavsett var de ligger. Framför mig har jag Christina Stålhandske. Och det som händer är att hon plötsligt får den lilla avsatsen där vi sitter att leva. Hon har envisheten som krävs för att hålla visionen vid liv. En hel bransch ska lära sig att med varsamma händer återbruka världens kanske mest fascinerande material. Planglas ska bli planglas – igen. När målet är nått vet hon inte men uppdraget passar henne utmärkt. Christina Stålhandske lockas av det okända och triggas av utmaningar vad det än gäller. – Glas är ett fantastiskt material, fascinerande med sina vitt skilda funktioner. Titta på den lilla skålen i konstglas här på bordet. Meningen är att den ska synas, dra till sig blickarna. Planglaset i fönstren, som omger oss, ska däremot inte synas. Vi kastas mellan glasets ytterligheter, möjligheter och användningsområden. Christina Stålhandske har arbetat med alla sorters glas – planglas, konstglas, förpackningsglas, skumglas, bioglas, mineralull, solceller och återbrukat glas. Det innebär också att hon varit involverad i olika branscher som bygg, fordon, konst, sol- och elenergi samt läkemedel. Hon erinrar särskilt om den senare, all medicinsk utrustning som de flesta av oss inte tänker på, till exempel kolvar och ampuller. Chansade trots tvekan Glaset kom in i Christinas liv av en ren händelse. Hon hade gått ut KTH, disputerat på Lantbruksuniversitetet och därefter ägnat ett och ett halvt år åt postdoktorstudier i Georgia. Nu skulle hon ha jobb och på Glafo fanns ett, men hon tyckte sig se ett problem. Oorganisk kemi var visserligen den del av kemin som hon hade studerat och glas är ett oorganiskt material. Men området var ändå nytt eftersom hon aldrig hade sysslat med just glas. Efter viss tvekan tog hon ändå steget och har aldrig ångrat sig. På Glasforskningsinstitutet – Glafo skulle hon stanna i 18 år för att sedan fortsätta som seniorforskare på RISE och slutligen starta en konsultverksamhet, Glass4Future, där hon kunde fånga upp all sin erfarenhet inom glasforskning, projektledning, materialutveckling och hållbarhet. Och nu, sedan i april, affärsutvecklare på Ragn-Sells Recycling AB. — Jag insåg tidigt, redan på RISE, att vi måste börja återbruka. Därför sitter jag nu här i ett industriområde i Partille för att starta upp återvinning av planglas till nytt planglas. Det är roligt att prata glas med Christina Stålhandske. Hon har sett, tänkt och vet vad hon vill ha mera av. — Vanliga trappor i glas, innerdörrar i glas, även sovrumsdörrar som är genomskinliga, glas i bärande funktioner. Glas kan vara starkt, jämförbart med stål. Jag talar om en arkitektur som inte är ljusstjälande. Och jag vet att den kommer. Hur har du det hemma med glas? — Hemma? Med fyra söner mellan 13 och 21 har det inte kunnat bli så mycket glas. Fann kärleken i en grotta Sönernas rörelsebehov liksom familjens gemensamma intresse för natur och sport har prioriterats. Christinas make och far till de fyra sönerna kommer från Indiana i USA. Hur de träffades är en berättelse i sig. Christina, som vid den här tiden bedrev postdoktorstudier i Georgia, hade anmält sig till en grottutflykt. Det hade också en viss William Garner gjort och så hände sig att han och Christina fann varandra i mörkret djupt under jorden. Det lite udda och romantiska sättet att träffas, krypande i en grottgång så trång att de måste dela ryggsäck, resulterade i att William Garner 14 månader senare dök upp i Sverige och blev kvar. GLAS 4.2022 61