Nöjesguiden Malmö 1
Antingen blir han sur över att jag ändrar beställ
ningen eller så blir han glad över att jag vill köpa mer. Jag vågar inte chansa. Säger att det inte var något speciellt. – Vi ser vad vi hittar, säger han med lugn röst. DET KNARRAR FRÅN ovanvåningen. Jag står kvar. Tittar upp mot självporträtten på väggarna. 200 konstnärer tittar på mig. Jag tittar tillbaka och tackar för insatsen. KLOCKAN ÄR 10:51. Han kommer ner med några kilramar. – Är det inte enklare för dig att köpa kilramar i Stockholm? frågar han. – Jo men jag vill stötta bra verksamheter, säger jag. HAN SVARAR INTE. Han är inte sur, han ger bara ingen reaktion. Istället tittar han på måtten igen, i samma position som innan. Knogarna vitnar. Han klurar. Låter det ta tid. Jag har tid. Jag har all tid i världen. I vaggan. – Jaha ja, jag ska se vad vi hittar. KLOCKAN ÄR 10:59. Nu letar han bland listerna framför disken. Vänder och vrider. Tillbaka till lappen med måtten. ”Hur får vi ihop det här?”, ”Har du någonstans att sova nu då, när du är och hälsar på i Göteborg?” ”Jaha ja, hos brorsan, det var ju bra. Går tågen förresten? De bygger väl om utanför Alingsås?”, säger han. ETT GEMENSAMT SKRATT. Han böjer sig ner och letar vidare. Klockan är 11:08. Nu 36 NÖJESGUIDEN | NR 11, 2025 har det gått nästan 50 minuter. Det hade lika gärna kunnat vara fem. Ram efter ram hamnar på disken, prydligt uppradade i storleksordning. – Målar du också? – Nej, tyvärr, säger jag och känner blickarna från självporträtten. JAG JOBBAR MED teater. Letandet efter ramar är över. Vi tar en paus för att prata om olika teatrar i Göteborg. Sedan kommer miniräknaren fram. Ett distinkt tryck på ON-knappen, sedan ett febrilt men kontrollerat räknande. – Vill du ha á-pris? frågar han, innan han svarar på sin egen fråga: – Det spelar ingen roll. KLOCKAN ÄR 11:15. Han tejpar ihop ramarna och skriver ”Såld”. Han hade kunnat göra precis samma sak med mig. ”DET KAN RÄCKA MED ATT SPETSA ÖRONEN MELLAN SKÖVDE OCH ALINGSÅS”