UD 1
HÄXPROCESSERNA I DALARNA text Camilla Johansson f
oto Creative Commons Det kanske inte känns helt självklart att det ska finnas en koppling mellan häxprocesserna i Salem, USA – de som fått vara stoff för minst en skräckfilm – och Sverige, men så är det. Det började i Mora. Processen, som även omfattade Älvdalen, var en del av den masshysteri som spred sig mellan 1668 och 1673, under Karl XI:s regeringsperiod och som gått till historien som Det Stora Oväsendet. Hela hysterin, som skulle kimma att kosta 300 människor livet, började med den 11-åriga Gertrud Svensdotter från Älvdalen som av en pojke påstods ha gått på vatten när de vallade getter. I vad man får förmoda var ren självbevarelsedrift under förhöret hos prästen anklagade Gertrud själv pigan Märet Jonsdotter som hon ska ha kommit i kontakt med när hon, Gertrud, bodde hos sina föräldrar i Härjedalen. Gertrud hävdade att när hon var åtta år så skulle Märet ha tagit henne till en vägkorsning och där kallat på Satan som visat sig i skepnad av en präst. Detta skulle bara ha varit början på en period av Blåkullaresor där de med hjälp av magiska salvor använt både kor och Gertruds egen far som färdmedel för att komma till häxsabbaten. Gertruds anklagelser var att som dra korken ur en flaska, plötsligt kom barnvittnen, för de som anklagade grannar, syskon och inte sällan föräldrar för häxeri under kommande år var i de allra flesta fall barn. Och medan barn vanligtvis inte hade mycket att säga till om i 1600-talets Sverige så sågs dessa vittnesmål som innehållande den absoluta sanningen. Som konsekvens av denna första anklagelse dog sju personer i Älvdalen den 19 maj 1669. Dessa var Knopar Elin Knutsdotter, 70 år, Bland-Anna, 70 år, Lasse Persson, 20 år, Bond Elin, 40 år, en kvinna vars namn inte överlevt historien, samt Gålichs Anna Olsdotter, 17 år och Brita Andersdotter, också hon 17 år gammal. Av dessa hade fyra dömts helt baserat på barns vittnesmål om hur de blivit förda till Blåkulla. De andra tre erkände efter olika former av tortyr. Hysterin spred sig vidare till Mora, och den 12 augusti 1669 kom den nybildade Dalarnas trolldomskommision dit, och häxprocesserna började. Både barn och vuxna förhördes, och det stod helt klart att huruvida denna kommission trodde på de anklagelser som riktades mot enskilda individer även berodde på en persons föregående rykte. Det var med andra ord, enligt kommissionen mer trolig att en gammal kvinna, kanske läkekunnig, var häxa än att en likaledes anklagad sergant var skyldig till anklagelserna. I Mora dog 23 personer av 60 misstänkta, i huvudsak kvinnor – en man avrättades också – i åldrarna 25 till 79 år. Men även om häxhysterin rasade vidare genom byarna så kunde det möjligen ha blivit mycket värre om det inte varit för Rättvikabon Anders Stiernhök, med tiden blev han direktör för Trolldomskommissionen och det står helt klart att han inte gav mycket för barnens vittnesmål. Bevarade dokument visar att han ifrågasatte påståenden, genomskådade motsägelsefulla berättelser och ställde både kontrollfrågor och motfrågor. Man kan konstatera att medan människor anklagades för häxeri även i Rättvik, så dog ingen där till följd av barnens påståenden. Kanske var det inflytandet av Anders Stiernhöök och hans far, som även han var djupt skeptisk till tanken på att det fanns häxor som tog sig med barn till Blåkulla som spelade en roll. Men hur var det då med kopplingen mellan Mora och Salem i USA? Jo, i Tyskland satt en idag namnlös graverare och tog till sig nyheterna av vad som hände i Mora. Han gjorde en illustration av händelserna som han trodde att de var och gjorde ett stick av människor som brann på bål. Denna provokativa bild anses allmänt ha stått som inspiration för häxprocesserna i Salem, Massachusetts. Det ska dock påpekas att varken i Sverige eller USA brändes någon levande på bål. Det var dock vanligt i den okände illustratörens hemland Tyskland. 12