Nöjesnytt Jönköping 1
SIONERBIORECENSIONERRECENSIONRECENSIONERRECENS TH
E BIG SHORT CENTRAL INTELLIGENCE ollerna: Steve Carell, Br Kevin Hart, Amy Ryan med flera a eg:: Adam McKsy I rollerna: Dwayne Johnson,ad Pitt, Christian Bale med fler R gii Rawson Marahall Thurber LIVET EFTER DIG I rollerna: Emilia Clarke, Sam Claflin, Janet McTeer med flera. Regi: Thea Sharrock nnnnn Hon är glittrande glad, han längtar efter döden. Kärlek börjar med bråk i den romantiska komedin "Livet efter dig"– en film som är både förskräcklig och förtjusande. Att älska romantiska komedier är att ett idiotsäkert sätt att göra sig själv olycklig. Ingen annan genre innehåller så mycket undermåligt skräp som romcomen. Till och med när det är bra är det dåligt – smarta replikväxlingar och hisnande kärleksförklaringar avlöses nästan alltid av könsrollsklyschor och sömniga transportsträckor. En god vän (också han romcomälskare) jämförde romantiska komedier med basebollmatcher. För det mesta händer ingenting, men man måste vara redo när någon slår en homerun. När de förhöjda, känslostormade ögonblicken kommer gäller det att öppna sitt inre som ett segel, och flyga. "Livet efter dig" är precis en sådan där usel och underbar film. Den bygger på THE HATEFUL EIGHT Jojo Moyes bästsäljare från 2012, om arbetarklasstjejen Lou som börjar arbeta som personlig assistent åt den förlamade rikemanssonen Will. Hon är nästan patologiskt sprallig, ett solsken i grälla mohairtröjor och regnbågsfärgade sandaletter. Han är mörker rätt igenom, skäggig och ovårdad med föraktfull blick. Naturligtvis dröjer det inte länge innan kärlek uppstår. Emilia Clarke ("Game of thrones") och Sam Claflin "(Hunger games") har fin personkemi och tar sina roller på allvar, men deras relation blir ändå hopplöst klichéartad. Han är manligt målinriktad, hon är kvinnligt mjuk och formbar. I romanen har Lou sina egna mörka vrår – dessa har rationaliserats bort i filmen, trots att Jojo Moyes själv har stått för manus. Mot slutet av filmen byter den karaktär och blir mer snyftare än romcom, när frågor kring assisterat självmord kliver in i berättelsen. Det hanteras valhänt, med spår av funkofobi. Men ögonblicken finns där. De första tecknen på samhörighet, en stilla revolt på ett stelt överklassbröllop, euforin som uppstår när någon verkligen vet vad du helst av allt vill ha i födelsedagspresent. I det sistnämnda känns det som att åka bergochdalbana in i ett moln av spunnet socker. Då märks genrens speciella magi, när en rafflande homerun ger mening åt bänknötandet. KARIN SVENSSON Regi: Quentin Tarantino Med: Samuel L Jackson, Jennifer Jason Leigh, Kurt Russell med flera. film, men finns det något obligatorium för en cancerskildring måste det väl vara att den ska beröra? MA MA I rollerna: Penélope Cruz, Luis Tosar, Asier Etxeandia med flera Regi: Julio Medem nnnnn Penélope Cruz spelar ut hela känsloregistret i rollen som cancerdrabbad kvinna i "Ma ma". Julio Medems film vill gärna utmana våra fördomar, men landar i stället i melodram. Är det ett gott eller ett dåligt betyg när en film om någon som drabbas av cancer inte resulterar i en hög av tårindränkta näsdukar? Jag röstar, lite motvilligt, för det senare. Tårar är förstås inte är lika med en bättre eller sämre Inte för att "Ma ma" inte gör sitt bästa i det avseendet. Filmens huvudperson Magda (Penélope Cruz) är så otursdrabbad att man nästan skäms för att leva. Efter att ha dumpats av sin otrogne man, lämnats ensam med sonen och blivit av med sitt jobb diagnosticeras hon med bröstcancer, av den värre sorten. Här har filmen bara börjat. Magda är inte den typen av person som ger upp. Men i stället för att ge rollfiguren något att fajtas mot, eller för, verkar regissören Julio Medem mer intresserade av att låta henne trampa vidare i livet med en obekymrad laissez-faire-attityd. Samma dag som hon har fått sin diagnos möter hon av en slump Arturo (Luis Tosar), vars familj har förolyckats i en bilkrasch. Magda stöttar, och efterhand växer en vänskap, kanske mer, fram. Det är visserligen en sympatisk idé att inte enbart fokusera på de ledsamheter en livsavgörande diagnos för med sig. Men andra filmare har skildrat den typen av kamp med större lyhördhet ("Förr eller senare exploderar jag" är ett hyfsat aktuellt exempel). Här blir det snarare förbryllande att Magda aldrig riktigt bearbetar det hon drabbas av – Medem ger henne aldrig det utrymmet. Någonstans på vägen verkar Medem också vilja utmana våra föreställningar om sexualitet och om kärnfamiljen. Men det sker liksom på Magdas bekostnad. De män hon älskar – varav en är hennes karaokesjungande, swingerklubbande gynekolog – går vidare, familjekonstellationer ombildas och alla finner ny lycka. Magda däremot, går en martyrliknande död till mötes. Ändå väcker "Ma ma" inga känslor. Efter alla mer eller mindre smetiga sjukdomsskildringar jag sett på film, är det här en av de mest melodramatiska. ELIN DAHLMAN nnnnn "Muskelberget Dwayne Johnson slåss mot landsförrädare och gör upp med gamla mobbare från skoltiden i "Central intelligence". Rawson Marshall Thurbers actionkomedi roar dock bara stötvis, och ger inget utrymme till resten av filmens stjärnor. En skolåterträff hägrar för Calvin Joyner (Kevin Hart), en före detta stjärnstudent som känner att han har misslyckats med sina livsmål. Calvin tänker precis tacka nej, men en Facebookförfrågan senare är han vän med Bob Stone (Dwayne "The Rock" Johnson), ett enhörningsälskande muskelberg vars största idoler är 80-talsskådisen Molly Ringwald – och Calvin. Det visar sig att Bob är ingen mindre än "Fat Robbie", en i high school mobbad elev som räddades ur en prekär nakensituation tack vare Calvins basebolljacka. Tjugo år och sex timmars träningspass per dag senare har Robbie förvandlats till Herkules (jodå, det finns en hel del internskämt i "Central intelligence"), och säger sig vara CIA-agent. Nu har han sökt upp sin, som han säger, ende vän. Men vad vill han? "Central intelligence" är ungefär så korkad som den låter, och är egentligen inte mycket mer än en ursäkt för Dwayne Johnson att springa om kring i tajta t-shirts och kasta-skjuta-sparka sig igenom diverse fönster och dörrar. Det kan förvisso vara underhållande ett tag, men det blir ju lite tjatigt. Hade Johnson haft en bättre slängkäft vid sin sida än Kevin Hart hade det kanske gått att få till en dynamik att jobba med. Men Harts främsta uppgift verkar består i att skoja om bajs, och att skrika mycket och ofta, i ett så jobbigt tonläge som möjligt. Kanske har Hart, likt de vanligtvis sevärda Amy Ryan och Aaron Paul (som spelar CIA-agenter), inte fått mycket att jobba med. De fyrkantiga rollfigurerna förstärker nämligen intrycket av att hela "Central intelligences" existens verkar bygga på The Rocks medverkan. Någonstans under alla svällande muskler, skrik och CIA-konspirationer finns ett budskap om att man alltid är en vinnare om man är sann mot sig själv. Den idén rimmar illa med det faktum att Bo, för att vinna sina gamla skolkompisars gillande, känner sig manad att näcka framför dem igen, fast denna gång i superhjältekropp. ELIN DAHLMAN nnnnn De till synes så stabila bostadslånen i USA är i själva verket en tickande bomb, full av skit. I ett briljant drag inser en av nnnnn Efter fenomenala "Inside job" och "Margin call" kommer ännu en rapp och upprörande lektion i mänsklig girighet och dumhet. Och visst finns det mer att tillägga om finanskrisen. Här med Hollywoods samlade manliga elit på sitt mest pedagogiska humör. Hur gick det oglamorösa jobbet "bankman" till att plötsligt bli vad den coolaste killen i rummet ville jobbade som? Hur kunde vår "jag-vill-ha-allt-nu"-kultur eskalera så snabbt? Och hur kunde kackiga bolånerelaterade värdepapper i USA sänka hela världsekonomin? Hur gick det oglamorösa jobbet "bankman" till att plötsligt bli vad den coolaste killen i rummet ville jobbade som? Hur kunde vår "jag-vill-ha-allt-nu"-kultur eskalera så snabbt? Och hur kunde kackiga bolånerelaterade värdepapper i USA sänka hela världsekonomin? Jo, det ska "The big short" berätta för er. Skådisar i toppform spelar motvalls personer som inifrån det finansiella toppskiktet på Wall Street börjar inse vad inga andra vill eller förmår: