AMES 1
PLANERAT ÅLDRANDE Produkter som är födda till att
dö. TEXT: CONOR CREIGHTON ÖVERSÄTTNING: PETER STEEN-CHRISTENSEN J ag skriver den här artikeln på en vit Macbook från 2008. Plasten på sidan hålls ihop av neongul maskeringstejp. Styrplattan har förlorat det mesta av dess känslighet och ifall du vill flytta markören så får du skrapa som om du skulle ta bort ett klistermärke från ett äpple. Ett riktigt äpple. I ena hörnet av skärmen så började en liten svart växt sprida sig över skärmen, som sedan blev mirakulöst mindre – men den försvann inte helt. Datorn väger mer nu än när jag köpte den och jag tror inte det beror på maskeringstejpen. Jag misstänker att moderkortet har förökat sig. Om jag kopplar från strömmen, eller rättare sagt ifall datorn själv kopplar från strömmen, så håller batteriet bara någon hundradel mindre än det tar att kasta sig ner under bordet, få tag i sladden och stoppa in den i jacket. Så det betyder att jag måste starta om hela paketet. VARJE GÅNG JAG behöver starta om min laptop så gör jag en inköpslista, går och handlar det jag saknar och lagom tills jag återvänt så har skrivbordet, med alla dess varningar om att Java, Adobe, Firefox och Safari alla är fyra år gamla, kommit tillbaka och jag är back in business. En gång klickade jag på iPhoto av misstag och tangentbordet blev så varmt att man kunde ha rostat 28 en macka på det. Jag försöker inte ens surfa på nätet. Senaste jag gjorde det fick jag titta på ett snurrande timglas en hel eftermiddag. När jag skrivit färdigt den här artikeln så kommer jag lägga det på ett usb-minne – för som tur är fungerar fortfarande ena usb-porten. Sen kan jag lägga över det på en dator som fungerar och skicka det därifrån. En gång när jag tog min laptop till en databutik för att se om den kunde repareras så svarade killen som jobbade där att vad jag hade inte är en dator, det är en skrivmaskin. JAG HAR ALDRIG ägt något som har gått igenom en sådan spektakulär nedgång som den laptop jag skriver denna artikel på. Men vad som är ännu mer spektakulärt är hur förutsägbart allt det här var. Och hur förutsägbara vi människor är när det kommer till att försöka tjäna några spänn. Planerat åldrande, eller inbyggt åldrande som det också kallas, har funnits sedan uppfinningen av glödlampan. Men försök inte skylla på Thomas Edison, faktiskt är det så att om man besöker hans museum i New Jersey så ser man några av hans originallampor som fortfarande lyser. Det var folket som kom efter honom, som insåg att Tom hade gjort ett alltför bra jobb, som introducerade konceptet. General Electric samlade en kartell av glödlampsfabrikanter ganska tidigt i förra århundradet och fick alla att komma överens om att producera 1 000-timmars glödlampor. Om något företag gjorde lampor som översteg den tiden – lampor som fungerade för bra – så blev de bötfällda. DET SÄGER GANSKA mycket om vilken slags människor vi är att vi kan blockera vår egen genialitet för att skapa en mer lönsam, men sämre, produkt. General Motors försökte göra ungefär samma sak men baserat på design. Ford vägrade, och hävdade att ingenjörernas integritet underminerades. Henry hade säkert rätt - men till slut fick Ford rätta in sig i ledet och köra det årliga ”bästa-bilen-hittills”-racet efter att GM börjat sälja mycket fler bilar än vad de gjorde. Resultatet av detta oändliga värdelösa designande är tydligt ifall du kör genom de flesta nordamerikanska stater idag. Vägarna är tillstoppade av avväpnade militärfordon i ursprungsfärger med spansk-klingande namn, men inga riktiga bilar. Om man designar något för mycket, så blir det till slut till något annat. Planerat åldrande är lika frustrerande för designern som det är för den slutliga ägaren av produkten. Designern måste handikappa sig själv och ägaren får en produkt som slutar att fungera efter kort tid utan anledning. Så snart det har slutat fungera så hamnar det på