Bumsen 1
TOURING UTAN BRUTNA BEN en gång in sin Adventure
före start och landade på över 400 kilo med förare! Trafiken är nära nog ”noll” efter vägen, så vi blir lite uppspelta när vi ser en skåpbil stå stilla mitt på vägen. Vi saktar in och är beredda att hjälpa till men upptäcker att chauffören bara ligger och vilar i skuggan av bilen. Han vinkar avvärjande åt oss, så vi fortsätter. Efter att ha kört ett par timmar ömsom i spåren, ömsom på vägen, beslutar vi oss för att stanna och dricka lite kaffe. Jag har samtidigt upptäckt att jag fått pyspunka, så det passar bra med ett stopp. Arne tar fram ”det franska köket” och kokar kaffe, medan jag tar itu med bakdäcket. Döm om min förvåning när jag upptäcker att hela bakväxeln är inlindat i en ståltråd som är på väg att slita sönder bromsslangen! Erinrar mig att jag passerat en boll av ståltråd från ett brunnet däck och den måste ha hakat fast i bakhjulet. Det är bara att ta fram med Leathermantången och klippa tråden i bitar tills bakväxeln är helt fri. Jag konstaterar att jag har en osannolik tur som stannat nu, om inte hade allt havererat om ytterligare några hundra meter! Pyspunkan pluggades enkelt, sedan vi funnit hålet genom att slå vatten på däcket medan vi roterade det. Efter ett par koppar kaffe, var vi redo att fortsätta. Temperaturen hade nu stigit till över +40°C, så varmt att man måste ha visiret stängt för att inte bränna sig i ansiktet! På avstånd ser vi ett dammoln närma sig, och vi skämtar om att det måste vara en rysk Kamaz i antågande. Dessa fantastiska ryska lastbilar tycks inte behöva någon väg för att ta sig fram där de strävar fram omgivna av stora svarta avgasmoln, fjärran från alla bestämmelser om avgasrening. Nej, det är en modern personbil som kommer mot oss i hög fart på den dåliga vägen. Ungefär 300 meter framför oss kör den in i ett område med djupa gropar, tappar kontrollen och kränger ner i diket i ett moln av damm och delar av kjolar och skärmar sprids över vägen. Tre män stiger ut och står tysta och betraktar förödelsen när vi kommer fram till dem. Dom börjar famla efter sina mobiltelefoner och vi inser att vi inget kan göra för att hjälpa dem och lämnar dem bakom oss. Nu dyker det upp ett par stora skyltar vid vägen. Vi stannar och försöker tyda dem. Allt är skrivet med kyrilliska bokstäver men vi anar att skyltarna varnar för att vägen skall bli ännu sämre. Vi tror ju inte det är möjligt och fortsätter skrattande intet ont anande om vad som väntade oss. Det kan lika gärna vara skyltar som meddelar vilka områden som är förbjudna att beträda. Fågelvägen är det bara 30 mil till Bajkonurs Kosmodrom varifrån Ryssarna fortfarande sänder upp satelliter och supply till sin rymdstation. Bakom ett backkrön får jag dock en konkret översättning av skyltarnas budskap. Arne ligger ett Stäppgräs som vajar i vinden. par hundra meter framför mig, så jag ökar farten för att komma ikapp. Helt tvärt kör jag in i en ”sandbunker” mitt på vägen. Överraskningsmomentet är totalt. Jag hinner inte ”köra upp” motorcykeln med gaspådrag, framhjulet ställer sig tvärs över och jag voltar framlänges med hela ekipaget i en slags tysk volt med hel skruv! Några hemska sekunder senare ligger jag på rygg ovanpå motorcykeln med ena foten fastklämd vid fotväxeln. Jag rullar över på sidan och kommer loss mörbultad och allmänt omskakad. Arne har hört kraschen i intercom när min hjälm slår i vägen och vänder tillbaka, medan han försiktigt frågar hur det har gått. När han kommer fram, står jag på knä och samlar mig för att komma på benen. Jag svarar att allt är väl medan jag slår av motorn. Prövande tar jag några steg runt motorcykeln för att kontrollera att inga ben är brutna. Jag brukar skoja och säga att om det inte knastrar i benen när man går, då är allt helt! Däremot knastrar det mellan tänderna, eftersom hjälmen är full av sand, men inget verkar brutet. Märkvärdigt nog har motorcykeln klarat sig utan skador, förutom vindrutan, så vi kan med gemensamma krafter resa upp den och starta den igen. Själv är jag mer än mörbultad men vi bestämmer oss för att fortsätta direkt medan adrenalinet ännu flödar - och nu börjar det värsta! Jag har fullständigt tappat självförtroendet att köra på löst underlag och